Joyzine

[stäng]

Krönika

Den musikaliske konungen

Jag kan villigt ställa upp på att Thåström är Sveriges enda riktiga rockstar, men jag skulle vilja påskina att det är någon helt annan som är den störste inom den svenska musikindustrin. De flesta av er har säkert bara hört namnet eller inte ens det för de flesta inom punkvärlden är okända för de som inte lever för den musikstilen. Namnet på Sveriges musikaliske konung är kort och gott Ulke.

Jag har många gånger tidigare nämnt Ulke i recensioner eller reportage och allt som oftast är det i samband med gruppen Dia Psalma han har kommit på tal. Dia Psalma var under sin relativt korta verksamhetsperiod ett av Sveriges allra bästa band och bjöd på något helt nytt inom den svenska musikscenen. De blandade ihop punk med folkmusik och fick till ett sväng som vi inte har skådat sedan dess. Ångesten och sorgen som kunde höras i många av låtarna förstärktes av de vackra fiolerna och så fort man satte på en Dia Psalma platta höll man på att smälta (det gör man än i dag även om plattorna inte går lika varma längre). Gitarrist och sångare i Dia Psalma var Ulke och utan honom hade bandet troligtvis inte blivit vad det blev.

Den sång Ulke presterade under sina år med Dia Psalma saknar motstycke. Hans sätt att låta totalt förkrossad fick oss fans av depprock att jubla och alla som är svaga för sorgliga ballader att gråta slut på alla sina tårar. Det är omöjligt att beskriva Ulkes röst, ni får helt enkelt lyssna på honom själva och bilda er en egen uppfattning om vad han låter som. Det ömsom gnisslar ömsom knakar och trots att tonerna inte träffas med någon precision alls är det hur bra som helst. Vem har sagt att man måste ha världens sångröst för att kunna sjunga snyggt? Thåström har en raspig och eggande stämma som han mixar med en "fuck-you-jag-gör-precis-som-jag-vill-attityd" vilket får honom att framstå som den ultimata rockstjärnan (visst, han har gjort många bra låtar också och jag klankar verkligen inte ned på honom med den här krönikan). Ulke har något helt annat. Han är punkare och propagerar för sin politik men på något sätt känns han som en väldigt snäll och trevlig person (kanske beror det på hans sympatiska utseende?). Det finns hur många som helst som med all rätt kan påstå sig vara mer musikaliska än Ulke. Men han har ändå skänkt oss något väldigt speciellt som ingen annan gjort.

Nu, i tider när listorna toppas av menlösa datanördar som slängt ihop några förhastade discodängor och tjänar storkovan på smygreklam i sina musikvideos tycker jag att det är viktigt att lyfta fram personer som verkligen gjort något bra för den så kallade "riktiga" musiken. Jag håller inte med Ulke till punkt och pricka när det gäller politik men han (och de övriga bandmedlemmarna) försöker i alla fall säga något och är inte bara inne i branschen för att tjäna pengar. Att musiken som mixas med budskapet dessutom är något av det bästa som inträffat i svensk musikhistoria försämrar ju inte intrycket av Ulke. Ulke och Dia Psalma har inspirerat mig så väl i eget musicerande som i mitt skrivande om musik och om ni frågar mig är han störst inom svensk musik.