[stäng]

The Dolly Rocker Movement Our Days Mind The Tyme, 2010 Skivbolag: Bad Afro Records Av: Mikael Mjörnberg Publicerad: 2010-02-22 Hemsida: myspace.com/thedollyrockermovement

---

Jag satte mig ner och läste ”The Satanic Bible” under nyårshelgen. Det har varit en sådan där bok som jag alltid känt en viss lockelse efter att läsa, men aldrig kommit mig för. Den visade sig vara lite av en besvikelse. Visserligen ganska underhållande när LaVey går loss som allra värst kring hur hycklande kyrkan är och hur en sann satanist bör resonera, men ändå inte riktigt vad jag hade förväntat mig.

När det kommer till kritan är det trots allt inte själva religionen i sig utan det romantiska skimmer av mystik som ligger kring LaVey och hans hus i San Francisco som alltid har fascinerat mig. Dekadensens boning där löst folk bland annat bestående av skådisar, regissörer och inte minst artister strömmade ut och in i mer eller mindre påverkat skick. Det finns något outsägligt spännande kring hela den epoken och på något sätt har lätt psykedelisk popmusik kommit att symbolisera den i min värld. The Dolly Rocker Movements tredje album ”Our Days Mind The Tyme” skulle utan problem ha kunnat fungera som soundtrack till en film där LaVey håller sina mörka mässor och Eagles-medlemmar ramlar runt i kulisserna.

Jag diggar det stenhårt. Det gör uppenbarligen danskarna på Bad Afro Records också. Till och med så till den milda grad att de frångick sitt inarbetade koncept (grundlagt 1996) att bara arbeta med skandinaviska grupper för att släppa den här plattan. De här australiensarna gjorde ett sådant intryck på skivbolagssnubbarna att det bara var att kasta allt vad värderingar heter över bord. ”Our Days Mind The Tyme” var bara tvungen att utkomma på dansk etikett.

Jag är inte förvånad. Bättre än så här blir nämligen inte popmusik som hämtar sin främsta inspiration från 60-talet. The Dolly Rocker Movement har känsla för det mörka, det melodiösa, det flummiga och det direkta. Detta deras tredje album är helt enkelt en perfekt legering där de bjuder in till en värld klädd i ett mystiskt skimmer av det svårbegripliga samtidigt som de är direkt hittiga. Memory Layne överträffar rent av The Doors. Ni förstår klassen!

Än har det, mig veterligen, inte gjorts någon riktigt seriös spelfilm om de kaotiska åren kring Lavey och hans Black House, men får något filmteam för sig att nappa på idén vet de nu att det är till The Dolly Rocker Movement de ska vända sig för ett soundtrack. LaVeys bibel må vara en aning överskattad, men turerna kring hans hus var ungefär lika spännande som ”Our Days Mind The Tyme” är bra.

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:

Inga kommentarer