Joyzine

[stäng]

Intervju

Hanoi Rocks

Snart trettio år har gått sedan Michael Monroe och Andy McCoy första gången slog sig samman i Hanoi Rocks. Vägen de sedan vandrat har inte alltid varit en raksträcka. Men, som talesättet säger, ”motgångarna gör dig starkare”, har Hanoi Rocks det senaste året visat att de åter igen är ett band att räkna med. Senaste albumet ”Street Poetry” har fått ett genomgående varmt mottagande bland kritikerna och i hemlandet hyllas de för sitt pionjärarbete med att sätta Finland på rockbranschens världskarta. Hanoi Rocks två frontmän är mitt uppe i sommarens festivalspelningar då Joyzine får sig en pratstund med dem på Peace & Love-festivalen i Borlänge.

- Kommer det här att ta lång tid? Hur fort skriver du? Äh jag skojade bara!
Michael Monroe visar att han fortfarande har humorn i behåll då han, efter att ha pudrat klart näsan en sista gång, slår sig ner i en av skinnfåtöljerna i foajén på Borlängehotellet där vi stämt träff för intervjun. Med sitt långa blonda hår, färgglada kläder i brokiga mönster och svarta solglasögon är det svårt att inte lägga märke till honom i den sofistikerade hotellmiljön.

I fåtöljen bredvid sitter den minst lika utmärkande Andy McCoy i blommig skjorta och svart hatt med breda guldbrätten och sipprar på en öl. Förmodligen är det inte första gången de befinner sig här. Sedan Hanoi Rocks ”pånyttfödelse” 2001 har bandet hunnit spela på Peace & Love fyra gånger, plus en gång på en julfest som festivalledningen arrangerade här 2005. Att åka upp och ställa sig på scenen i Borlänge har nästan blivit något av en tradition, menar Michael och Andy. På frågan om Peace & Love, fred och kärlek, är något Hanoi Rocks står för instämmer de båda genast.
- Vi spelar våldsam rock, men vi är inga våldsamma personer, konstaterar Michael.

Rörde om i grytan
Sedan förra årets spelning på Peace & Love har det hunnit hända en hel del med Hanoi Rocks. De har hunnit släppa en ny platta, ”Street Poetry”, vilken fått genomgående bra kritik i musikvärlden, och förutom i Finland har bandet även turnérat i länder som Japan, Sverige, Tyskland och Storbritannien. Dessutom har de tilldelats flera utmärkelser i hemlandet Finland. Bland annat blev Andys gitarrsolo i Hanoi Rocks 80-talsklassiker Underwater world i en omröstning förra hösten utsett till det bästa finska gitarrsolot, och på den årliga Emma Awards-galan i Helsingfors i mars tidigare i år fick Hanoi Rocks ett specialpris för sin starka insats för den finska rockmusiken. Men det kostar också att ligga på topp. Galan ägde nämligen rum dagen efter det att bandet precis avslutat sin tre veckor långa ”Street Poetry”-turné på Astoria i London, vilket Andy beskriver som en ”pain in the ass”. Det tighta schemat till trots blev i alla fall Michael och Andy tacksamma för utmärkelsen som en bekräftelse efter många års hårt arbete.
- Idag uppskattar de rock n’ roll i Finland, och det är mycket tack vare just Hanoi Rocks och även The Hurriganes (populärt finskt rockband grundat år 1971 /förf. anm) förtjänst, menar Michael.
Han och Andy berättar vidare om hur det var att växa upp och spela rockmusik i ett land vars klimat de beskriver ”som på det gamla femtiotalet”. Med sin provocerande musik och ett minst sagt uppseendeväckande yttre rörde de om i den finska grytan, och förutom att de har gjort en stor insats för rockmusiken i landet tror Michael även att Hanoi Rocks påverkat den finska folksjälen i stort:
- Vi hade mycket att göra med den fördomsfrihet som råder idag.

Bilkraschen
För att göra en lång historia kort, så spenderade Hanoi Rocks sin första tid i Finland och Sverige och blev på hösten 1980 signade till det finska bolaget Johanna Records. 1982 tog bandet sitt pick och pack och flyttade till London, England, där rockscenen var betydligt större än i Skandinavien. På plats i London fann de trummisen Razzle och Hanoi Rocks turnerade runtom i Europa och Asien samtidigt som ryktet om dem växte. I samband med att deras femte fullängdare ”Two steps from the move” släpptes på det amerikanska bolaget CBS 1984 var det så dags för det stora genombrottet i USA. Skivan fick bra recensioner av den amerikanska pressen, Credence Clearwater Revival-covern Up around the bend spelades flitigt både i radio och på MTV i USA och allt talade för att framgång lurade runt hörnet för bandet. Men Hanoi Rocks hann knappt påbörja sin USA-turné förrän den värsta tänkbara tragedi drabbade dem. I december 1984 omkom Razzle i en bilolycka i Los Angeles då han åkte med Mötley Crüe-sångaren Vince Neil som satt sig vid ratten gravt berusad. Turnén ställdes in omedelbart och trots att Hanoi Rocks försökte fortsätta som band var förlusten alltför stor, vilket ledde till att de splittrades helt våren 1985.

”En principsak”
Efter Hanoi Rocks uppbrott fortsatte Andy sin musikaliska bana bland annat som soloartist och med band som The Cherry Bombz, The Suicide Twins och Shooting Gallery, medan Michael bosatte sig i New York och satsade på en solokarriär. I samband med att Michaels andra platta ”Not fakin´it” släpptes 1989 var han antagligen en hårsmån från att bli nästa stora stjärna i USA, men Michael själv satte stopp för hela karusellen. Hans management stod bakom en reklamfilm som visades på MTV och presenterade Michael som ”hjärnan bakom Hanoi Rocks”, vilket var något han själv inte stod för så det slutade med att hela reklamkampanjen drogs in med en gång. Nitton år senare ångrar han fortfarande inte sitt beslut:
- Nej, det är en principsak. Jag behövde min integritet och jag skulle inte ha kunnat se mig själv i spegeln annars. Hela grejen med Hanoi Rocks var att det inte fanns någon hjärna bakom.
På frågan om han anser att många artister idag går emot sina ideal och säljer sig själva alltför lätt för att få en stund i rampljuset svarar Michael:
- Vissa gör det. Men då får också konsten lida. För mig kommer musiken i första hand. Det är det som No compromises, no regrets (från ”Another hostile takeover” /förf. anm) handlar om.
Precis som No compromises, no regrets, reflekterar samtliga texter som Michael och Andy skriver över egna livserfarenheter, berättar de. Andy betonar vikten av texternas betydelse:
- Det är nästan religiöst. Ibland gillar vi att berätta historier.
- Jag försöker skriva musik som man får ut någonting av, och lämnar mycket åt egen tolkning, berättar Michael. Vi har mer substans i våra texter än de flesta rockband och vi är mer äkta rock n’ roll från hjärtat.

Återförenade åldringar
Det har nu hunnit gå över sju år sedan Michael och Andy våren 2001 återförenades på en releasefest då Johanna Records gav ut en samlingsbox med gamla Hanoi Rocks-låtar. Efter att ha jammat ihop den kvällen bestämde de sig för att återuppta samarbetet igen och uppträdde sommaren 2001 under namnet ”Hanoi Revisited”. Det dröjde inte länge förrän Michael och Andy bokade studiotid och skrev nya låtar tillsammans, vilket ledde till en ny uppsättning av Hanoi Rocks och comebackplattan ”Twelve shots on the rocks” 2002. Skivan sålde guld i Finland, bandet turnérade för fullt och som helhet var det en lyckad comeback.
Inför inspelningarna till uppföljaren ”Another hostile takeover” som släpptes 2005 rekryterades de två svenska musikerna Conny Bloom (gitarr) och Andy ”A.C.” Christell (bas), vilka tidigare spelat ihop i Electric Boys, och sedan dess har de varit stadiga medlemmar i Hanoi Rocks. Sedan maj i år har den svenska delen av Hanoi Rocks ytterligare utökats med den nye trummisen George ”Jolle” Atlagic, som ersatte Lacu Lahtinens plats i bandet. George har tidigare hållit takten i Mönsterås-bandet The Quill och både Michael och Andy konstaterar att de är mycket nöjda med sitt val. Michael är återigen på skojhumör då han ska berätta om hur de fick tag på George:
- Vi hittade honom i receptionen på ett Holiday Inn i L.A. Nä, det var ett skämt. Vi hade över 200 ansökningar, varav fem fick komma till audition, och George var den bästa av dom. Hans sätt att spela påminner mycket om Razzles. Lacu var mer teknisk.
På frågan om det är något speciellt som krävs för att vara trummis i Hanoi Rocks är det en sak man bör tänka på betonar Michael och Andy – att inte ramla på Andys gitarr.

Förhoppningsvis ska nog George se till att inte snubbla över några gitarrer i framtiden. I varje fall gör han inte det då Hanoi Rocks senare på kvällen, efter att denna intervju ägt rum, står på Fantasia-scenen på Peace&Love. Av kvällens konsert att döma verkar Hanoi Rocks vara i toppform och Michael och Andy ser ut att ha fått ordning på sin rock n’ roll-cirkus igen. Nu blir det nog inga fler medlemsbyten på ett tag.

Michael Monroe
Riktigt namn: Matti Fagerholm
Född: 1962
Bor: Åbo, Finland
Livsfilosofi: ”No compromises, no regrets”, ”Rock like fuck”
Första låten som som fick mig att känna något: Whole lotta love – Led Zeppelin
Favoritplats på jorden: ”Right here right now”

Andy McCoy
Riktigt namn: Antti Hulkko
Född: 1962
Bor: Helsingfors, Finland
Livsfilosofi: ”Live and let live”
Första låten som fick mig att känna något: Locomotion – Carole King
Favoritplats på jorden: Södra Indien