[stäng]

Louis XIV

Den franska storkonungen Ludvig XIV, även populärt kallad Solkungen, hade en idé om att hela Frankrike, likt våra planeter, skulle kretsa kring honom själv. All statlig verksamhet skulle utgå från honom; Louis XIV, den grekiske solguden Apollos jämlike. Och tänka sig, att skapa en centraliserad stadsmakt har visat sig vara en ganska bra idé över årens lopp. Men vad har den gamla franska solguden gemensamt med ett gäng buskiga herrar från Amerika? Det återstår att se.

Jason Hill är bakis. Och trött. Och sliten. Jetlagen sitter i som ett inopererat betongfundament. Dessutom behöver han tvätta. Vart gör man det på en rockklubb egentligen? Den gamla skruden han har på sig för tillfället, klassisk estet med väst, vit skjorta och slips (samma skrud han sedan kom att spela i några timmar senare), är lika skrynklig som den luktar gammal intorkad svett. Det är inte lätt när det är svårt som det gamla talesättet proklamerar, men i ärlighetens namn är dessa små vardagsproblem (?) just små i detta sammanhang. Är man på turné ska man vara bakis, sliten och ha svårt att hitta tvättstugor.
– Ska jag vara riktigt ärlig så vaknade jag precis, rosslar Jason Hill när han väl satt sig ner i den svarta lädersoffa som dominerar artistlogen på Sticky Fingers i Göteborg. Jag har väl inte riktigt bekantat mig med vare sig stället eller landet så här långt om man säger så, fortsätter Hill och skrattar kort. Men det lilla jag sett av staden, när jag gick de få metrarna från turnébussen och hit, så verkar den väldigt vacker. Det blir mycket sånt på turné, att man hela tiden spelar i nya städer men tyvärr aldrig riktigt hinner med att se städerna i sig.

Snabba turer
Jason Hill vet vad han pratar om. Inom loppet av en knapp vecka har Louis XIV spelat på Lollapaloza i Chicago, tagit expressbuss för att spela på festival i Kanada, tillbaka till USA och spelning i Boston för att direkt efter spelslut åka med ilfart till närmaste flygplats för att ta flyget till Danmark. Spela i Danmark, somna i bussen, vakna i Sverige. Dagens schema: Göteborg och spelning på Sticky Fingers tillsammans med legendduon Lanegan/Dulli i Gutter Twins som en del av Way Out Wests inledande klubbkväll.
– Jag hoppas väl att det ska lugna ner sig något så att det blir möjligt för oss att hinna med på ett annat sätt, svarar Jason på frågan angående möjligheten att ta in allt man faktiskt är med om på turné samtidigt som dörren öppnas till logen och den andra konstruktiva halvan av Louis XIV, Brian Karscig kommer in. Om Jason Hill verkar sliten och trött är Brian Karscig den totala motsatsen, trots en bitsk kommentar om det löjligt många trappsteg som leder från bottenvåningen till logen. Stort skägg, stora solbrillor, stor hatt och ett stort leende, intervjun kan nu ta sin verkliga början.

En källare i Paris
Måhända att många av er rynkar något på ögonbrynet vid åhörandet av Louis XIV, men i Staterna är bandet, och framförallt duon Hill/Karscig big business. Förutom att nu ha spottat ur sig tre fullängdare, och en hel drös med EP:s, sedan bandet bildades för fem år sedan har de hunnit med att åka med som trumtekniker och stand-in för Dixie Chicks, producera The Killers (samt sjunga på deras senaste platta) och gjort en remake på Queens Flash Gordon Theme, en remake som används i en nyproducerad serie på amerikanska The Sci-Fi Channel om vår eviga rymdhjälte Blixt Gordon. Brett spektrum var ordet, men vägen dit har varit lång och omtumlande, förutsättningarna såg minst sagt något annorlunda för fem år sedan då Hill/Karscig flytt USA och temporärt bosatt sig i en liten källare i Paris. Jason minns tillbaka:
– Att vi begav oss till Paris från första början handlade om att vi ville komma bort från… ja, allt. Vi hade inga förhoppningar om att folk skulle uppmärksamma det vi gjorde, vi hade inga krav på hur det skulle låta eller ens vad det skulle bli; vi gjorde helt enkelt bara det som föll oss in. Villkorslöshet är ett bra ord att beskriva saker och ting med. Egentligen upplevde vi väldigt lite av Paris och folket där, vi spenderade i princip all vår tid i en liten källare där vi hade vår inspelningsutrustning och våra sovplatser… och… det är väldigt svårt att prata just nu, muttrar Hill och åsyftar serveringspersonalen som försynt smugit in i logen och sedan inte alls lika försynt börjat fylla på kylen med drickbart och hälla upp snacks i skålar.

Our way, or the high way
Louis XIV har alltid varit ett band med en stenhård mentalitet att vill man ha något gjort får man göra det själv. Förutom att spela in allt själva är de sina egna producenter och till en början var de till och med sina egna skivbolagsdirektörer och distributörer.
– Vi ville bara ha ut vår musik, förklarar Jason när larmet inne i logen lagt sig något. Vi tänkte aldrig i några större termer, det var bara en naturlig påföljd att vi startade vårt eget bolag för att ge ut vår egen musik. Det hela var väldigt opretentiöst till att börja med, vi brände ut kopior med en vanlig enkel cd-brännare. Sedan gick det bara snabbare och snabbare. När vi sedan började få väldigt mycket uppmärksamhet, vi sålde 10 000 ex av vår egen skiva, helt på egen hand, ledde det till att det också började bli svårt att hålla ordning på allting. Därför signade vi till slut till ett ”riktigt” skivbolag. Det var många som ville vara med och slåss om våra underskrifter, men vi höll på oss tills vi kände att vi hade hittat något som passade så bra som möjligt.
Valet föll på Atlantic Records och än så länge är kamraterna Hill/Karscig nöjda.
– Vi kompromissar aldrig med någon eller någonting som skulle påverka vår musik på ett sätt som vi själva inte vill, påpekar Brian Karscig som nu tagit av sig solbrillorna och skeptiskt smakat av en slurk Eldorado mineralvatten på burk. Hade det varit på något annat sätt hade vi inte valt det här bolaget. Vi hade faktiskt mer pengastinna erbjudanden från andra bolag, men det är ju inte det som det hela handlar om.

En total motreaktion
Om Paris-tiden präglades av ett avskalat och rått sound (”det låter som om det är ett gäng snubbar som har spelat in allt själva i en liten källare i Frankrike” som Brian elegant uttrycker det) är den nya skivan, ”Slick Dogs And Ponies”, den totala motsatsen. Brian förklarar:
– Med två ganska råa skivor i bagaget sade vi till oss själva att nu gör vi en total motsats. Mest faktiskt för sakens skull, och för att vi inte ville återupprepa oss själva. Nu vet jag inte hur nästa skiva kommer att bli, men ”Slick Dogs And Ponies” är en reaktion på våra tidigare plattor. Det är som ett experiment.
Men allt är inte lugnt för de buskiga solkungarna, just ordet ”reaktion” och dess definition är kanske något Louis XIV önskar att de kunde stryka ur alla ordböcker. För reagerar, det är precis vad deras publik har gjort, tyvärr inte alltid på önskvärt sätt. Jason Hill har blivit kallad allt från mansgris och sexist till rasist och kvinnoförnedrare; allt baserat på bandets något flirtiga och ironiska texter:
– Vi försökte bekämpa det till en början, men jag förstod aldrig grejen. Vadå? Skulle jag vara en manschauvinist, en rasist? Kom igen! dundrar Hill när ämnet kommer på tal. Det märks att vi är inne på känslig mark. Jason fortsätter. Till att börja med var det förstås inte särskilt kul att bli kallade för dessa saker, framförallt då vi inte kunde förstå vart det kom ifrån. Vart i musiken, vart i texterna, finns det här som uppenbarligen kan missuppfattas så här grovt? Men sedan skrattade vi bara åt det, för det var så otroligt löjligt. Fast visst är det så, det är en risk man tar, med allt man gör egentligen. Folk kan misstolka och missuppfatta. Samma sak gäller till exempel med T-shirts och annan merchandise, folk är snabba med att misstolka, har man med en svordom eller något liknande som motiv då tror folk direkt att man är djävulens avkomma liksom. Det vi skriver om handlar mer om att hela tiden ha glimten i ögat, att inte ta för allvarligt på saker och ting. Och visst skriver vi lite flirtiga passager, men det är ju inte för den sakens skull sexistiskt.

Tio skäl till att inte lyssna Louis XIV
En reaktion är ändå en reaktion, oavsett om det är bra eller dålig. I många fall kan rent av en dålig reaktion vara något bra, hellre ökänd än okänd som någon vis man säkert sagt. Men visst måste det ändå finnas en måtta på saker och ting.
– Uppenbarligen är det fortfarande folk som inte fattar grejen. Som senast när vi spelade i San Fransisco var det en artikel i den lokala tidningen som handlade om ”Tio skäl till varför du inte ska lyssna på Louis XIV”. Det lustiga var att det inte fanns någon substans i artikeln. Det är lustigt att läsa någon som försöker hata oss samtidigt som personen i fråga så uppenbart gillar vår musik. Han skrev det till och med själv, ”jag skulle säkert kunna gilla musiken om det inte vore för att den var så ansvarslös”. Och vi bara, ”men skojar du?”. Ser du verkligen oss som din moraliska måttstock här i världen? Ett par grabbar som spelar gitarr och sjunger, du vet, allmänt strunt. Skulle vi vara en ledfyr bland troslösa? Nu har det lugnat ner sig något, men titt som tätt blossar hela diskussionen upp igen. Som förra gången, eller gången innan det, när vi spelade i Berlin och gjorde lite intervjuer innan; allt handlade om att vi var mansgrisar, sexister, sex, sex sex. Det gick så långt att man verkligen blev deprimerad, det finns ju så mycket mer i vår musik än några flirtiga passager som lätt missuppfattas.
En lätt knack på dörren indikerar att min tid med herrarna Hill/Karscig gått mot sitt slut. Jason Hill verkar något piggare än när vi först träffades, Brian Karscig har tagit på sig solglasögonen igen. Han hade lätt kunnat ha tagits för en Amish om det inte hade varit för brillorna. Fem timmar efter intervjun är jag tillbaka och får då bevittna en helt lysande spelning signerad Louis XIV. Jason Hill spelar slidegitarr med en flaska rödvin, Brian Karscig ser fortfarande ut som en Amish. Det är Rock’n’roll det.

Av: Christian Stenbacke 2008-12-08
Foto:
Hemsida: www.louisxiv.net

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg: