Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Kent
Du och jag döden, 2005
Skivbolag: BMG
Av: Daniel Arosenius
Publicerad: 2005-03-22
Hemsida: www.kent.nu

Det har varit mycket hemlighetsmakeri och spekulationer inför Kents sjunde skivsläpp. Med inte mindre än 1,3 miljoner sålda album har Eskilstunabandet bevisat sin storhet flera gånger om. Trots att Kent aldrig har varit särskilt roliga i livesammanhang har deras stämningsfulla och mäktiga musik gång på gång häpnat och berört oss. Jocke Bergs vemodiga stämma låter som den alltid har gjort, stillsamt vaggande fram och tillbaka i de virvlande gitarrernas trygga famn. Kent har patent på denna magi och de är mycket skickliga när de rör om i sina musikaliska grytor.

”Du och jag döden” är inte det album som kritikerna hade förväntat sig. Det är mörkt, inåtvänt och återhållsamt. De lättsamma poprefrängerna från ”Hagnesta Hill” känns lika avlägsna som allsången i Om du var här från ”Isola” (1997). Istället bereder ”Du och jag döden” väg för storslagna landskap av musik. Dessa mäktiga och klagande texturer som Kent har skapat med sina gitarrer, effektpedaler och synthar är inte svåra att ta till sig, men däremot är det inte konstigt om man som lyssnare kan känna sig lite vilsen. Hela albumet känns som en gåta – hur gick diskussionerna kring inspelningen egentligen? Är bandet verkligen så här nergångna och deprimerade som det låter på ”Du och jag döden”?

Kent är ett mycket rutinerat band och jag är övertygad om att de till hundra procent är totalt medvetna om vad de gör. Efter tio år i branschen vet de dessutom mycket väl vad en radiopublik vill åt, vilket det uppenbarligen inte alls brytt sig om. Det är underbart att höra och Kent ska ha en stor eloge för att de går emot strömmen och skapar precis den musik som de för stunden känner för att göra.