Joyzine

[stäng]

Recension - Live

A Place To Bury Strangers
Popadelica, Huskvarna
2010-05-01
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2010-05-02
Hemsida: myspace.com/aplacetoburystrangers

Man står som förundrad. Man står som förstenad. Hur kan en enda gitarr låta så mycket? Sedan får jag blicken. Inte den blick som man gärna vill ha - den från en liten snygging som helt uppenbart spanar in en – nej. Det här är mer ”du är en främling, jag vill döda dig och gräva ner dig någonstans”- blicken. Den får jag från Oliver Ackerman. Och han är verkligen inte en snygging enligt mina mått mätt.

A Place To Bury Strangers spelar högt. Riktigt högt. Så högt att det är mäktigt. ”The Wall of Sound” goes noisig shoegaze är en bra beskrivning, för A Place to Bury Strangers är suggestivt, atmosfäriskt och helt igenom öronstrimlande. Inte konstigt att grabbarna sedan starten både jämförts med, och har hunnit spela med, berömda akter som The Jesus and Mary Chain, Black Rebel Motorcycle Club och Nine Inch Nails.

Under 45 minuter bjuds publiken på Popadelicas Parkett på ett hav av mörker och ett djup av ursinne. Här finns inte begreppet publikfrieri, här är musiken och larmet allt. Särskilt läckert blir det med de strålkastare som riktar ljuset upp underifrån, med reslutat att såväl nyinsatte Dion Lunadon (D4, True Lovers), på pumpande basgång, och Oliver Ackerman mest framstår som två demongudar nyligen uppstigna ur underjorden.

Intrycket förstörs dock något av det strilande dagsljus som letar sig in i lokalen, och det faktum att det finns en och annan lucka i publiken. Hade spelningen varit inne i en fullpackad Teaterlada framåt natten, som när …and you will know us by the trail of dead spelade på Popadelica förra året, hade spelningen med A Place To Bury Strangers varit festivalens bästa spelning.