Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Biffy Clyro
Arenan, Fryshuset, Stockholm
2013-11-06
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2013-11-07
Hemsida: www.biffyclyro.com

Jag beundrar skottarnas förmåga att förvandla sitt på skiva ganska väna låtmaterial till en riktig sluggerfest på livescenen, utan att för en enda sekund förlora den melodiskt snygga sidan av musiken. Det är en konstform som trion behärskar till perfektion.

För är det något Biffy Clyro gör den här aftonen är det att slugga. Klurigt arrangerade That Golden Rule (som förmodligen är kvällens allra finaste stund) sitter mitt i nyllet redan som andra låt. Betonghårt, svintight, alldeles förlösande vackert.

Den sätter standarden för de utagerande musikanterna. De manglar ur sig sin låtarsenal med ena handen och smeker inställsamt medhårs med den andra framför en fond av riktigt snygg och fängslande ljussättning.

Balladhiten Many of Horror är ett utomordentligt exempel. Den görs i en rasande vacker version den här aftonen där publikens allsång och vackert gitarrplink sömlöst övergår i en stekpannesmocka rätt i skallen. Dynamik och musik blir inte mycket vackrare än så i kombination.

Höjdpunkterna är annars naturligtvis många. Jag uppskattar greppet att slänga in The Thaw i setlistan, Opposite har verkligen själ och Living is a Problem Because Everything Dies med sitt fullständigt omöjliga arrangemang är väl det förmodligen yttersta beviset på varför livet är så jävla värt att leva.

Biffy Clyro är alltid Biffy Clyro, en imponerande tight livemaskin som inte sparar på vare sig krut, svett eller dedikation, men det finns några saker som smolkar glädjebägaren i baskethallen den här aftonen.

Dels är ljudet så där. Några nyanser förloras när det blir för grötigt och de meckigaste partierna mest blir muller. Det har förmodligen med lokalen att göra, för skottarna har ju låtit klockrent förr, men är ändå ett faktum. Med en aningen skarpare ljudbild hade biffarna kunnat briljera än mer. En enerverande pianoton hamnar dessutom alldeles för högt i mixen och gör sitt bästa för att sätta krokben för monumentala avslutningsnumret Mountains.

Dels kan vissa av låtvalen kanske diskuteras. Många tycker nog att det blir en och annan ”gammal” mecklåt för mycket (även om schizofrena Glitter & Trauma och upphottade grungedängan 57 fortfarande står sig riktigt väl) och jag kan för mitt liv inte förstå varför skottarna väljer sega The Rain framför episka Machines när det ska lägereldsmysas med en akustisk andningspaus i setets mitt.

Man ja, låtvalen är sådana där saker som man börjar gubbgnälla på när det egentligen inte finns någon anledning att vara kritisk.

I slutändan är konklusionen ganska solklar. Jag tycker att det är bra, riktigt bra. Men jag vill att det ska vara ännu bättre.