Joyzine

[stäng]

Krönika

Musiken, litteraturen och det trasiga

Jag vet inte varför, men jag har alltid fascinerats av trasiga människoöden.
Vare sig det handlar om film eller litteratur blir jag nästan alltid som mest fängslad när det är människor på misärens brant, i samhällssituationer som avviker från det kärleksfullt vackra som skildras.

Jag är mycket väl medveten om att det kan uppfattas som att gotta sig i andras olycka, även om det så klart handlar om något helt annat. Inom litteraturen blir jag ofta rent av betydligt mer engagerad av karaktärerna som sådana och deras enskilda livsteckning än själva handlingen i sig.

Det finns en dragningskraft hos de trasiga karaktärerna och det där återspeglas ofta även i musik.

Jag drabbas och fängslas ofta av musik som bär det där trasiga i sig. Det kan lika gärna röra sig om fina låtar med vackra budskap som nattsvarta betraktelser i moll. Viss musik har helt enkelt bara den där känslan.

Som kreativt skapande individ jobbar min hjärna ständigt för högtryck vare sig jag vill eller inte. Och det är nästan alltid just musik som är gnistan som får min fantasi att spåra ur.

Skivan ”Feet Fall Heavy” med Kill It Kid ligger på mitt bord för recension. Det är en i alla avseenden ganska medelmåttig skiva rent musikaliskt, men omslaget (som ni ser till höger) är fantastiskt. Det lockar till så oerhört mycket reflektion och får min fantasi att kicka in på högvarv.

Det är höst, det blåser i kvinnans hår medan hon blåser en tuggummibubbla framför en fond där en (till utseendet) amerikansk landsbygdssylta tornar upp sig i oskärpa.

Bilden kan givetvis tolkas på många olika sätt, men det är väldigt svårt att inte hitta saker som tristess, slentrian, ångest, kanske rent av misär i den. Trasigt helt enkelt.

Som av en händelse börjar All Get Outs Girl, Gun rulla i Spotify-listan samtidigt som jag sitter och begrundar omslaget.

En enastående låt i sig, men i symbios med bilden börjar tankarna skena ytterligare. Jag bygger händelser, tragiska konversationer och smärtsamma avsked utan att egentligen reflektera över det.

Så där är det ofta.

Musik med rätt känsla får mig att bli en (i sinnet) storstilad författare av ödesmättad misärlitteratur och trashiga tevemanus. Jag kan på rak arm räkna upp en lång rad kompositioner med just den effekten.

Stephen Simmons – Long Road, Johnossi – No Last Call, Biffy Clyro – Mountains, Dark Tranquillity – Miserys Crown, Joshua Radin – Here We Go, Britney Spears – Born To Make You Happy. Synnerligen väsensskilda i sig, men ändock låtar som omedelbart hjälper mig att skapa scenarier fullkomligt friställda från varandra.

Det är musik som på ett enastående sätt hjälper till att gestalta det trasiga.

Kanske är det just därför jag aldrig blir någon större författare. Min hjärna skapar scener, karaktärer och livsöden, det ena jävligare än det andra, men det är bara brottstycken. I slutändan är det bara scener som det är förtvivlat svårt att få ihop till något vettigt sammanhang. Det blir ingen bra berättelse.

Varje gång jag tror mig komma fram till en fullfjädrad story dyker en ny låt upp och skapar nya bilder. Det blir ett ekorrhjul.

Men det får vara så. Det är fantastiskt.

Trasigt.