Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Miss Li
Arvikafestivalen
2007-07-13
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2007-07-17
Hemsida: www.missli.se

Jag är generellt lite tveksam till årets festivallednings förmåga att placera rätt artist på rätt scen. Kristian Anttila på Apollo och Slagsmålsklubben på Vintergatan, det återstår att se om dessa artister klarar att fylla upp dessa scener. Miss Li däremot, hon fyller ut med råge. Lyran hade lätt kunnat bytas ut mot Andromeda. Men vadå, det är bara att gilla situationen, lite svett och närhet har väl aldrig skadat någon.

Sist jag såg Miss Li tyckte jag att mellansnacket var alldeles för … konstlat. Eller för babbligt snarare. Idag, klockan halv tre på dagen, med strålande sol, finns det knappt tid för något mellansnack alls. Perfekt. Synd bara att mannen med superskägget som spelade ståbas när jag såg Miss Li i våras är utbytt mot en betydligt yngre, mindre och skägglösare variant. Eller synd och synd, det är synd för alla som är fascinerade av skägg ska jag säga. För någon skillnad i utförande finns det givetvis inte.

Det var en parentes, utropstecknet är Linda Carlsson själv förstås. Vilken karisma kvinnan har! Med publiken som extra tändvätska fullkomligen exploderar hon bakom sitt piano. Hennes röst borde riva stora hål i de främsta publikraderna, så grov och rivig är den. Och med den minst lika driviga och pumpande pianopoppen är slaget så gott som vunnet. Det är bara att kapitulera.

Men då uppenbarar sig något jag inte riktigt räknat med. Det jag gnällde om i början, fel artist på fel scen, visar sig istället vara ett riktigt bra drag. Trångt blir till intensitet, kortare speltid leder till att man aldrig riktigt hinner tröttna. Hade jag bara varit en sisådär tio centimeter längre hade allt varit perfekt. Dessutom har Miss Li sommarens träffsäkraste textrad vad det gäller mig själv, ”I’m So Poor, Won’t You Lend Me Some Money!”