Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Anna Ternheim
Sagateatern, Linköping
2009-11-04
Av: Nina Torbacke
Publicerad: 2009-11-05
Hemsida: www.annaternheim.com

Att Anna Ternheim har en stor fanskara i Linköping råder det ingen tveksamhet kring. Lokalen är fullsatt och i hennes gästbok har det inför kvällens konsert framförts ett stort antal önskemål på låtar.

När Anna Ternheim äntrar scenen gör hon det med Better Be. En av hennes bäst låtar, helt klart. En turnépremiär kan knappast få en bättre inledning. Detta är första gången på, jag skulle tippa, fem år som Anna spelar helt solo en hel turné i Sverige. Hon har gjort det utomlands, men i Sverige var det länge sedan. Alldeles för länge sedan känner jag. Jag ska inte sticka under stol med att jag är Anna-frälst sedan 2004 då jag upptäckte henne när hon spelade förband till Lars Winnerbäck i Linköping. Då var hon stapplande nervös. Nu gör hon ett mycket självsäkert intryck genom hela konserten. Nervositeten som fanns vid genombrottet är som bortblåst.

Hon river som tredje låt av Black Sunday Afternoon och redan här blir det fart på konserten. Sedan fortsätter hon med den helt makalösa versionen av Terrified på pianot. Mellansnacket flyter på bra och hon berättar att hon spelat No Way Out i Studio Pop och att det var med den låten hon gjorde sitt första tv-framträdande och att den låten är speciell för henne. Hon berättar att hon skrivit klart texten till just den låten så sent som igår. Så idag presenterar Anna en helt ny text till sången.

Lite senare kör Anna Bowie-covern China Girl och det låter fantastiskt. När hon ändå sitter vid pianot så kör hon den omtalade Shoreline. Här överöser publiken henne med applåder. Shoreline är av de bästa covers som någonsin gjorts, och det mest konstiga med låten är att den bara växer för varje livelyssning. Man tycks aldrig kunna tröttna på den, hur många versioner man än hört av den.

I Black Widow visar Anna Ternheim prov på ett makalöst gitarrspel och det sitter som en smäck. No Subtle Men är en låt som Anna inte spelar alltför ofta live, men ikväll kommer den och den är bättre än någonsin. Anna frågar här publiken om någon mer än henne har haft 30-årskris, för det är just det som låten handlar om. Det är som att varje låt överträffar den andra. Det är verkligen svårt att ta in hur hon lyckas med det här. Hela konserten är bara som en enda stor glädje och detta trots att hennes texter verkligen är mörka och deprimerande stundtals.

A capella kör Anna en galet bra version av Let it Rain och bevisar med detta att hennes röst har utvecklas en hel del. Anna avslutar första delen av spelningen med My Heart Still Beats for You som är en väldigt känslosam låt som får en att gråta närapå, men hon kommer sedan in på extranummer med en sjukt fin version av My Secret, Tribute to Linn (som är en önskan av publiken) och till sist avslutar hon hela konserten med Halfway to Fivepoints. Konserten kan nog inte få ett bättre slut. Hon får stående ovationer.

Hur ska jag göra för att inte sätta högsta betyg på detta? Det här blir åttonde gången jag ser Anna live och det är som att hon överträffar sig själv gång på gång. Man undrar efter varje konsert hur hon ska lyckas toppa det här och sedan blir det bara total explosion av bra låtar varje gång.