Joyzine

[stäng]

Krönika

Livescenen lever!

Det har varit en intensiv konsertvecka här i Norrköping. En vecka som fått mig att reflektera. Livescenen i Sverige tycks friskare än på länge och lever i allra högsta grad utanför storstaden. Och nostalgi kan vara så väl överraskande trist som påfallande roligt. Det blir aldrig som man tänkt sig!

Den svenska musikscenen lever! Folk går på konserter även om biljetterna kostar trehundra spänn, just för att det är så härligt med livemusik. Den här hösten och början på vintern har visat att suget efter vital livemusik är väldigt stort i Sverige, nästan mer på landsorten än i storstäderna. Turnépaketen som drar genom Sverige är många och alla tycks ha sin publik. Det kunde inte ha varit trevligare.

I fredags stod jag i en entusiastisk folkmassa och avnjöt en mystisk spelning med Anna Ternheim. Ett ypperligt exempel på en artist som gått från att vara lovande till att tillhöra gräddan av svensk musikelit. Kvällen efter stod Europe för underhållningen, ett gäng med sina bästa dagar långt bakom sig, men som ändå bjöd upp till en god föreställning. Det bästa av allt, båda hade stor publik. Till råga på allt valde jag bort Franky Lee (med medlemmar från Millencolin och Randy) till förmån för Anna Ternheim.

En helg med tre spelningar har blivit mer regel än undantag den här hösten och lägg till det enstaka konsertbesök torsdagar och andra udda veckodagar. Scenen lever för så väl folkliga som alternativa artister och suget efter livemusik känns större än någonsin. Kanske är det mp3-tjuvarna som kommer på konserterna och som lockats av sina nyupptäckta favoriter? Vad vet jag, inte mer än att det är glädjande att se så många konserter, med så mycket folk.

Om vi uppehåller oss en liten stund vid Europe. Anledningen till att de fortfarande kan kuska runt på vägarna stavas naturligtvis nostalgi. Utan Rock The Night, Carrie och inte minst The Final Countdown hade Stockholmarna knappt fått kliva upp på en simpel klubbscen efter släppet av ”Secret Society”. Nu svettades de inför nästan tusen personer i Norrköpings Värmekyrka. Det är ganska häftigt på något sätt.

I ärlighetens namn hade jag inte förväntat mig något positivt alls av de gamla pudelrockarna. Bilden av en kraxande Joey Tempest och avmätta gubbposer var väldigt stark. Men bandet tillrättavisade mig genast med ett vitalt framträdande och framhöll tydligt att nostalgi faktiskt kan vara kul. Ett påstående som tycktes tämligen befängt efter det grå framträdande ett nedrustat Nationalteatern gjorde på en annan av stadens scener bara sex dagar tidigare. Då blåstes de av scenen av sitt förband Dag Vag som precis som Europe tidigare under året visat att det faktiskt som gammalt nostalgiband går att komponera ny, intressant musik.

Den svenska livescenen frodas och nostalgiker trängs med kaxiga uppstickare på ett alldeles underbart sätt. Jag trivs! På torsdag lirar Fibes Oh Fibes och Nikola Sarcevic. Jag skulle inte bli förvånad om jag står i publiken.