Joyzine.se






Krönika

Metallica dog -91

Metallica dog 1991! Det året släpptes deras så kallade "svarta platta" som har hyllats som ett mästerverk av alla som tror sig veta något om hårdrock. Jag är visserligen inte beredd att hålla med om albumets klockrena eminens, men jag kan sträcka mig så långt som till att erkänna att det innehåller ett stort antal justa melodier. Inte minst är The unforgiven en alldeles utmärkt hårdrocksballad och det fläskiga trumljudet som följer lyssnaren genom hela skivan är makabert bra. Denna platta var dock det sista substansfulla gruppen producerade och det tycks de vara medvetna om.

Det Metallica vi skådar idag är visserligen dött sen länge, men det tycks ändå som om det kämpar för att gripa det sista halmstrå som kan förlänga livet. Bandmedlemmarna är säkerligen smärtsamt medvetna om att deras karriär sluttar brant nerför, men de är oförmögna att erkänna det för sig själva och - inte minst - andra. Jag behöver väl knappast säga att bandet inte gjort en enda bra skiva sedan 1991, det år då ett stolt R.I.P borde ha ristats in bakom bandnamnet. Plattor som "Load" och "Reload" är inget annat än skrattretande gravmonument längst bak i skivhandlarnas reabackar. Men bandet har inget förstånd och vägrar att svälja stoltheten. En destruktiv desperation har drabbat dem.

De bryter nog inte ner sig själva särskilt mycket. Jag hoppas för deras egen skull att de inte fattat hur usla de verkligen är. Vetskapen om att vara ett sådant dunderfiasko skulle kunna knäcka den bäste. Men någonstans bakom pannbenen hos metallmännen börjar nog oron gnaga. "Vi måste utveckla oss, det verkar inte som om vi fungerar längre". Sagt och gjort, bandet samlar ihop en hel symfoniorkester och lirar några gamla hits. Förvisso en bra idé, men med ett band som Metallica? Nä, knappast, det blir bara patetiskt.

Det som får håret att resa sig på min kropp är varken grabbarnas dåliga skivor eller deras usla utveckling, det är den destruktiva intolerans de visar mot sin omgivning. I takt med att de förstått hur brant utförsbacken är har de blivit gnälligare och gnälligare. Nuförtiden blir man förvånad om det går en vecka utan att man kan läsa i tidningen om Metallica i juridiska stridigheter. Är det inte Napster de stämmer så är det ett smink eller parfymföretag. Oftast är problemet att någon produkt fått namnet "Metallica". Själv kan jag inte riktigt förstå meningen med att kriga för ett varumärke som är så gott som dött. Det känns dock helt omöjligt att gilla eller stödja ett band som visar sådan tjurskallighet och är så extrem egofixerade. Jag lyssnar gärna på Nothing else matters, men i min värld existerar inte Metallica efter år 1991.

Dela p� Facebook Dela p� Twitter

Mikael Mjörnberg 2001-10-10

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krönikor
recensioner