Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Uno Svenningsson
Jag sjunger för dig, 2008
Skivbolag: Bolero Records
Av: Johannes Ådén
Publicerad: 2009-03-20
Hemsida: www.unosvenningsson.se

Jag tror inte att det var meningen, men jag spelade på en festival i somras som även besöktes av Uno Svenningsson. Efter några Anderssons för mycket gick vi ut och tittade på denna saltbestänkta man, troligtvis i sina bästa dagar. Själva musiken var jag inte ett dugg intresserad av, utan jag stod och kollade på publiken för att se deras reaktioner. Det låter sorgligt, men det är sant: de flesta i den lilla publiken, som mestadels bestod av medelålders kvinnor, stod och log så mycket att de borde ha stelnat i den positionen, för att själva kunna se hur fel de egentligen hade. Uno Svenningsson var inte charmig, trevlig eller mysig. Jag gick därifrån och kräktes i en buske.

På Unos senaste platta ”Jag sjunger för dig” är det mesta sig likt: det är tillrättalagd musik utan egen drivkraft som passar perfekt i köksradion när du bara lyssnar med ett öra - det är ju viktigare att kycklingfilén blir ordentligt stekt. Ljudbilden är vass och skarp på ett sätt som inte uppfattas som positivt, vare sig av föräldrar eller småsyskon (jag har själv prövat). Jag undrar hur de egentligen tänkte, för ibland är ljudet så skarpt att det inte går att lyssna annat än på mycket låg volym.

”Vem sjunger han egentligen för?” tänker jag flera gånger under skivans gång. Skivans titel antyder ju att det faktiskt är någon han sjunger för; troligtvis är det för de medelålders damer jag bevittnade i hans publik i somras. Men vill han överhuvudtaget säga något, eller är det bara ett ”hej-nu-ska-jag-tjäna-pengar”-släpp? I ärlighetens namn tror jag – tyvärr – på det senare. De gospelinfluenser som finns på skivan, valet av Sonja Aldén som duettpartner och den infantila schalgermelodin God morgon insinuerar i alla fall det.

Texterna ska ha skrivits tillsammans med andra människor, däribland Staffan Hellstrand. Han kanske borde ha vänt sig till mindre likasinnade än nämnde Staffan. Hade inte en Uno-skiva med Björn Olsson som producent och Olle Ljungström som textförfattare varit något?

Förlåt Uno, men ”Jag sjunger för dig” känns ungefär lika angelägen och substanslös som Tomas Ledin anno 2009.