Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Trentemøller
Into the great wide yonder, 2010
Skivbolag: In my room
Av: Marcus Ulvsand
Publicerad: 2010-08-21
Hemsida: www.anderstrentemoller.com

Jag trodde aldrig att jag skulle höra mig själv säga att en dansk är en av världens viktigaste pionjärer för populärmusik. Det må vara inskränkt, men jag trodde aldrig att ett land där Aqua och The Olsen Brothers är några av landets mest framgångsrika musiker skulle kunna avla fram en artist som är så betydelsefull för musikens utveckling. Jag får helt enkelt skämmas, för med Trentemøllers senaste skiva ”Into the Great Wide Yonder”, har han fullkomligt kört över alla mina tidigare fördomar.

Med debutalbumet ”The Last Resort” tog Anders Trentemøller ett stort steg från den dansanta minimal techno, som genomsyrat hans tidigare släpp. Med ”Into The Great Wide Yonder” har han tagit ett ännu större kliv, ett så stort kliv att han hamnar långt in i framtiden. Skivan låter som om Trentemøller har tagit 60-talsgenren Surf Rock och uppfunnit den igen, år 2030. Men trots att musiken stundtals är väldigt olik debuten, finns det fortfarande stora likheter konceptmässigt.

Trentemøller har, i likhet med debutalbumet, byggt upp ett obegripligt välproducerat ljudlandskap där hans fingertoppskänsla hörs hela vägen från det trasiga krispet i de svajiga elgitarrerna i inledande The Mash And The Fury, till de dova bastonerna i avslutande Tide. Fingertoppskänslan märks också i Trentemøllers val av sångare, som passar perfekt till den dystra musiken.

Att kalla musiken för dyster är egentligen som att kalla Jan Björklunds skolpolitik för ”lite konservativ”. Skivan är stundtals så dystopisk att katastroffilmer som Independence Day och 2012 framstår som Disney-musikaler i jämförelse. Under skivans tio låtar finns dock två låtar som bryter med det mörka och tungsinta temat.

Skivans femte låt …Even though you’re with another girl skiftar soundmässigt rejält från den annars så sammanhängande ljudbilden. Hula-hula synthen, som hade passat bättre på en solig strand än under en domedag, känns väldigt malplacerad och den något patetiska texten gör att låten blir skivans sömnpiller.

Skivans enda uptempolåt, Silver Surfer, Ghost Rider Go!!! är däremot ett härligt energigivande avbrott. Med ett röj som låter som en blandning av The Prodigy och Pulp Fiction-temat, blir den ett härligt kontrast till de andra låtarnas undergångspredikan.

Och gällande undergångspredikan. Om Mayaindianerna skulle ha rätt gällande tidigare nämnda apokalyps år 2012, så kan jag inte tänka mig ett bättre soundtrack än det här, för vi kommer nog inte höra någonting som är närmre framtiden då.