Joyzine

[stäng]

Recension - Live

The Slaves
Herrgårn, Linköping
2006-03-16
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2006-03-21
Hemsida: www.theslaves.se

Klockan är en bra bit efter midnatt och jag står och skakar på huvudet i bitter besvikelse. Trots att stället för en gångs skull visar upp en betydligt fylligare publik än på riktigt länge. Jag trodde verkligen inte att The Slaves skulle visa sig vara ett band med en ZTV-hit och inget mer. Detta till trots att det hela faktiskt handlar om ett gäng högst kompetenta kompmusiker och två verkligt talangfulla bröder bakom det egentliga rodret.

Det hela börjar inte bra. Mer än en timma försenade går bandet på scenen, den förväntan man känt till en början har övergått till irritation. Sedan går de ut alldeles för försiktigt vilket inte alls är till en fördel när låtmaterialet bevisligen inte är av allra finaste kaliber. En positiv överraskning är ändå att mannen med basen inte är någon annan än självaste Jocke Åhlund, mer känd för sin inblandning i andra dansorkestrar som Teddybears STHLM och Caesars. Det sistnämnda bandet har även en trummis vid namn Nino Keller, precis samma Nino Keller som sitter bakom trumsetet ikväll och utgör ena brödrahalvan som kallar sig The Slaves.

Brodern Robin Keller har till uppgift att leverera passionsfyllda ord, allt till en imponerade uppbackning av nästintill konstant körande från resten av bandet, en uppgift han faktiskt lyckas väl med. Allt återkommer dock hela tiden till själva musiken. Det hela handlar om någon märkligt hybridform av surfmusik och modern indiepop, en hybridform som säkerligen skulle ha fungerat om man inte glömt bort det här med melodier. Visst finns de, men de är helt enkelt inte vassa nog. De skapar ingen känsloreaktion överhuvudtaget.

Allt eftersom bandet drar genom sina låtar blir det till slut pinsamt tydligt att större delen av publiken bara står och väntar på hitten Suicide. Som dyker upp mot slutet naturligtvis. Då händer det något i lokalen, både hos band och publik. Helt plötslig verkar det finnas massvis av extra energi på scenen, det är knappt att man tror att det är samma band, maken till nivåskillnad inom en och samma spelning var det länge sedan jag var med om. Att The Slaves tillslut lyckades få ur sig ett par låtar som klarar godkänt och en som kvalar in på väl godkänd räddar givetvis inte spelningen. Jag är fortsatt besviken.