Joyzine

[stäng]

Krönika

Med informationsteknologin tillbaka till 70-talet

Det ligger i tiden att ifrågasätta densamma, och detta verkar göra sig gällande i särdeles hög grad i musikvärlden. Aldrig förr har väl så många slutit upp kring doxan att musiken var bättre förr och hur coolt det vore om det var 1970 istället för 2012. Men vore det verkligen det?

Jag vet inte, jag är född i början av 80-talet och gagnade ingen nämnvärd omvärldsuppfattning innan decenniet var till ända. Icke desto mindre verkar jag ha fastnat i en vag timeloop daterad en sisådär 40 år sedan, både vad gäller musik och stil. Men det är å andra sidan helt och hållet baserat på kvarlevande artefakter snarare än personliga upplevelser (vilket osökt får mig att tänka på om kidsen om 30 år kommer anamma 00-talets estetik, om man nu någonsin kommer kunna definiera en sådan). De centrala av dessa artefakter rör naturligtvis musik och stavas Beatles, Who, Kinks, Led Zeppelin, Deep Purple, Hendrix, Yes, Genesis och oräkneliga andra, men faktum kvarstår – jag, och många med mig, lyssnar alltjämt på dem detta nådens år 2012, och inte det oöverstigligt coola 1970. Kan det vara så illa då egentligen?

Jag är uppväxt i en liten småstad vars kulturella paradigm var minst sagt marginellt, och min första verkliga insikt om musikens förträfflighet och hur den skulle komma att bli mitt kall inträffade under en tid då internet ännu inte riktigt tagit fart. Efter att först av allt upptäckt Beatles såg det ut så att jag bit för bit fick spara ihop till en platta i taget och hade efter kanske ett par tre år fått ihop hela deras diskografi, vilken jag (något utspädd med Who, Doors, Blur och Oasis) minutiöst bekantade mig med, helt enkelt för att det var vad jag hade att lyssna på, hänge mig åt samt assimilera medelst akustisk gitarr. Och att hitta likasinnade att diskutera, än mindre spela, med, det fanns inte ens på kartan. Visst, det var en grogrund, men jag hemsöktes ständigt av en känsla av att jag under rätt omständigheter skulle kunna dyka bra mycket djupare i rockvärlden.

Det dröjde ända till gymnasiet innan jag så sakteliga börjat få bestämmanderätt över studiebidraget och, mycket tack vare min lokale skivnasare (Haschgubben kallad, anledning oklar), börjat få insikt om framförallt hårdrock och vid sidan av de självklara namnen än mer obskyra diton som Uriah Heep, Budgie och Captain Beyond. Dock fortfarande på basis av chansartade CD-inköp och Haschgubbens entusiastiska rekommendationer. Viktiga fundament återigen, men det skulle till något avgörande för att min musikaliska terräng skulle breda ut sig bortom det som bara råkade komma i min väg.

Detta något skulle visa sig vara det av kultureliten så föraktade internätet (japp, alla ni som hävdar att det förstört musikklimatet). Först av allt (bortsett från strösurfning på loja Geocities-sidor dedikerade till något av de band jag redan bekantat mig med) något otippat i form av Tradera och ett plötsligt sug efter vinylplattor, i kombination med spontana nedladdningar av låtar och videor jag sannolikt inte skulle tagit mig för att utforska om det inte varit så lättåtkomligt. Det sammanföll inledningsvis med en fäbless för pinsam glamrock (Sweet, Slade, T-rex osv.) för att sedan skifta fokus helt till vad jag kom att lära mig hette progressiv rock. Och i sällskap med ett allt mer målinriktat sökande efter ny (läs: ohörd) musik, ett otal sidospår i form av forum, recensionssidor, fanzines och (hrm) P2P-klienter, kan jag utan omsvep hävda att jag aldrig upptäckt så mycket ny och inte så ny musik som under de senaste tio åren, och det helt och fullt tack vare den inom kulturvärlden så belackade informationsteknologin. Ni vet, den som dödar all kreativitet och bara föder en flyktig konsumtionskultur utan substans.

Tack och lov för det i så fall, för det innebär att jag kan sitta här år 2012 och lyssna på ”Revolver”, ”Paranoid”, ”Close To the Edge” OCH ”The Soft Bulletin, Dear Catastrophe Waitress” och ”Paralytic Stalks”. Det hade jag inte kunnat 1970.

För ”Close To the Edge” släpptes ju faktiskt inte förrän 1972.