Joyzine

[stäng]

Intervju

Aerial

Hej då! Tack för intervjun! Det ska bli kul att se er lira inatt grabbar! Lycka till i framtiden! Jag är en sådan lögnare. Det var förvisso en trevlig liten pratstund jag fick med grabbarna i Aerial på Arvika- festivalens back- stageområde, jag önskar dem verkligen all lycka i framtiden och jag hade tänkt gå och se dem när de lirade klockan ett på Lyran, festivalens minsta scen. Men så kom ett visst band vid namn Scissor Sisters emellan. Och ja, vad säger man, jag var lite danssugen helt enkelt.

Lika danssugen var jag inte när jag sökte mina fotsteg bort från en ganska slentrianmässig spelning med Mando Diao ett par timmar tidigare. Jag hade precis fått ett samtal från en viss Markus i postrockbandet Aerial – de var här nu. Väl inne på backstageområdet inser jag att det kommer att bli problem för min lilla inspelningsapparatur. Till höger har vi ett danstält och en bar (där jag för övrigt också hittar medlemmarna i Aerial). Till vänster läcker ljudet från en konsert på Lyran; Dödsmetall. Inget ideal för en ljudupptagning precis. Men skam den som ger sig. Tillsammans med hela laguppställningen Aerial (Jocke, Niklas Markus, Sebastian och Viktor) hittar jag tillslut ett stenröse placerat någonstans mitt mellan de båda oljuden. Intervjun kan ta sin början.

Att definiera; rocken är död?
Med andra albumet ”The Sentinel” i ryggen är Sandvikens stoltheter, Aerial, på väg att göra sig något av ett namn. Men inom vilken genre är frågan? Postrock är ett väldigt diffust begrepp, men uppenbarligen finns det ett behov av att kunna beskriva saker på något sätt.
– Vi har tydligen fastnat i någon slags postrocksstämpel, men det skulle man nog inte kunna kalla det nya materialet, börjar Viktor, gitarrist och vokalist i bandet.
– Men vadå postrock liksom, muttrar Sebastian, även han gitarrist och vokalist i bandet.
– Jag är av den uppfattningen att rocken aldrig dog, lägger han till med ett torftigt skratt.
– Det är bara rock! utbrister Jocke, mannen som kan de flesta instrument, samtidigt som han slår ut med armarna.
– Det går egentligen inte att börja rabbla influenser heller. Man hamnar bara i ett cirkelresonemang som inte förklarar något.
Sebastian gör ytterligare en ansats att ta resonemanget vidare, men varken jag eller resten av bandet verkar vara riktigt säkra på vad det är för ord som kommer ur dennes mun.
– Vi… vi… öh…, förlåt mig, jag har precis vaknat, Jag är så jävla trött just nu, får nog nypa mig lite i armen för att komma igång, ursäktar han sig till slut.
– Vart var vi?

The New Guy
I ett försök att undvika just det här cirkelargumentet som Jocke så vänligt påpekade, frågar jag lite om hur låtskriveriet går till. Är det en demokratisk process rakt igenom eller finns det en liten smygdiktator mitt ibland oss? Frågan får hänga löst i luften ett tag innan Viktor tar till orda.
– Vi improviserar väldigt mycket. Det kan vara någon som kommer på någon slinga där, en passage där, vi bygger tillsammans helt enkelt. Det är aldrig så att någon kommer med en helt färdig låt.
– Vi bråkar om dem tillsammans också, flikar Niklas in, det senaste tillskottet i bandet, med ett snett leende där han sitter på sin sten i röset.
– Jo, och visst har vi lika mycket att säga till om i bandet när det kommer till att skriva låtar, fortsätter Sebastian.
– Det känns som om vi har blivit betydligt mer demokratiska på senare tid, det har blivit tvunget, fyller Jocke i.
– Det har blivit betydligt vildare diskussioner på senare tid också, grinar Viktor med en tydlig passning till Jocke.
– Det är kanske det jag har tillfört av någon anledning, skrattar Niklas och sticker likt en sköldpadda ut sitt huvud i debatten. De övriga är inte sena på att hugga.
– … och ändå sitter han tyst mest hela tiden. Det är mest hans närvaro som får hela bandet att börja lukta… replikerar Viktor snabbt med både en glimt i ögat och ett leende på läpparna.
– Han är så fruktansvärt irriterande… väser Sebastian, för att sedan skratta lite lagom glatt åt sin kamrat för att visa att han faktiskt inte menade något illa. Att hacka på nykomlingen hör faktiskt till protokollet i ett band.

Black Rain from the Sentinel
Lite flamsigheter lättar oftast upp stämningen, när vi väl börjat bekanta oss och fått igång ett samtal rullar det på. En klassisk fråga är den om skillnader och likheter mellan platta nummer ett och platta nummer två.
– Den första skivan, ”Black Rain From The Bombing”, var väl lite av en uppgörelse med våra musikaliska rötter på något vis, börjar Sebastian. Det som vi lyssnade på innan vi började spela tillsammans i Aerial. Det var mycket gammal Sonic Youth bland annat. Vi försökte väl göra någon grej genom att blanda in postrockestetik, så kallad artrockmusik, noiserock, för att sedan få ihop det till någon slags symbios. Med ”The Sentinel” ville vi väl utforska postrocken mer som genre.
– Med ”The Sentinel” ville vi göra ett mer enhetligt album, fortsätter Jocke. Mer som ett enda stort verk istället för olika, separata, låtar.
– Medan ”Black Rain From The Bombing” är lite mer nyanserad och färgglad, avslutar Sebastian.
– Folk blir förvånade när de hör hur mycket tid och arbete vi lägger ner på att repa och göra skivor, börjar Viktor en längre utläggning. Jocke var iväg två månader i Peru för ett tag sedan. Vilket vi övriga tyckte var både jobbigt och en lång tidsperiod, men när jag pratade om det med en polare i ett annat band så skrattade han bara, "Två månader? Det är ju ingenting! Då repar vi typ två gånger." Som det är nu repar ju vi ju typ tre-fyra gånger i veckan.

”Det ska inte vara roligt att göra musik, då blir det bara skit”
Hörde jag rätt? Repa tre till fyra gånger i veckan? Finns det inte en extrem risk att man går på varandras nerver då? Jag känner till band som har upplösts för mindre.
– Jo, fast grejen är att vi har känt varandra så pass länge och ändå härdat ut, flinar Sebastian.
– Även om det fortfarande är ganska smärtsamt att skriva och vara i replokalen tillsammans, fortsätter Viktor med ett lika stort grin.
– Det är en jävla skillnad när man kliver ur replokalen, fyller Niklas i. När man sitter där inne så kan det vara en så jävla tryckande stämning, men när man bara kommer utanför dörren så är den som bortblåst. För att sedan återkomma nästa gång.
– Det är just det där rummet och den där stämningen som skapas därinne… funderar Viktor högt. Det måste vara så på något sätt för att vi ska kunna skapa den sortens musik vi gör. Det måste vara jobbigt.
– Det ska inte vara roligt att göra musik, då blir det ju bara skit, dagens kommentar signerad Sebastian som nu verkar ha vaknat till liv ordentligt.

Postrock, arttock, noiserock, kalla det vad kallas vill. Band som Mono, Mogwai och Sonic Youth måste ändå kallas för tydliga referenser. Viktor håller med:
– Vi är ju inspirerade av både Mogwai och Sonic Youth, jag tror att vi lyckas balansera det där bra på något sätt. Framför allt ”The Sentinel” är väldigt Mogwai-inspirerad.
– Samtidigt som vi har en mängd andra influenser också, skjuter Sebastian in. Vi lyssnar på så hejdlöst olika typer av musik.
– Wu-Tang Clan! hojtar Niklas i vad jag först tror är ett skämt. Det är det inte.
– Ja, Wu Tang Clan är faktiskt en stor influens, fortsätter Sebastian. Gravallvarligt. GZA har varit en stor förebild för mig i hur jag utformar texter. Även författare som William S. Burroughs och diverse filmare inspirerar mig. Det finns många intressanta tillvägagångssätt när det gäller skapande över huvud taget som vi alla inspireras av. Men sedan har vi ju inte lutat låtbygget bara på en text, det är inte Bob Dylan liksom. Det är inte text med musik, det är musik med lite text. Därför har vi försökt att hålla det väldigt abstrakt och på en nivå som är öppen för tolkning. Vi har mest gjort som ett ordkollage.

To promote or not promote
Under samtalet kommer vi hela tiden tillbaka till nyckelbegreppet promotion. Något som bandet har en ganska säregen inställning till.
– Vi är fruktansvärt dåliga på att marknadsföra oss själva, skrattar Sebastian och får medhåll av resten av bandet. Vi kanske är Sveriges sämsta band på att marknadsföra oss själva. ”Black Rain From The Bombing” var tänkt att vara en demo från början. Sedan valde No Method att släppa den som en skiva. Det enda vi har gjort sedan dess är egentligen att ha repat och spelat in lite nya låtar, under samma enkla studioomständigheter.
– Vi är jävligt dåliga på att fixa spelningar, fortsätter Viktor. Vi spelar inte så mycket live heller. Inte just nu i alla fall (Aerial ger sig ut på en Europaturné i början av oktober, något som ännu inte var fastställt under intervjutillfället /red.anm).
– Men ett hobbyprojekt har det nog aldrig varit, inte för min del, fortsätter Sebastian. Det här är den enda som jag vill hålla på med, det är det enda som jag sysslar med helhjärtat. Sedan om man skaffar ett jobb så är det bara för att få pengar.
Men hur rimmar det här då med att vara Sveriges sämsta band på att promota sig själva?
– Det rimmar ju jättebra det! säger Sebastian med ett skratt. Eftersom vi är så kassa på att marknadsföra oss så måste vi kämpa desto hårdare med låtarna. För det enda sättet för att folk ska kunna upptäcka oss är genom att de har hört våra skivor eller sett oss live och tyckt att det varit tillräckligt bra för att sedan börjat sprida ordet.