Joyzine.se






Recension - Skiva

Three Minute Madness
Disgraceful, 2009
Skivbolag: Mondo Nuevo Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2009-10-11
Hemsida: www.threeminutemadness.se

Det är ganska många år sedan som den amerikanska nygrungen firade sina största framgångar. Efter några år på listorna och det stora landets rockradiokanaler började musikstilen sakta men säkert att förvandlas i en mjukare, ännu mer kommersiell, riktning och övergick till vad vi recensenter i modernt vokabulär gärna refererar till som JC-rock eller kort och gott USA-rock. Ändå är det många gäng som än idag sliter för att den muskulösa formen av grungerock ska få sin beskärda del av uppmärksamhet. Trots att uttrycket känns hyfsat tidsbundet och egentligen aldrig hade någon annan existensgrund än en hype.

Dagens bästa exempel på att det faktiskt kan fungera i Sverige år 2009 är förstås Takida. Tycka vad man vill om dem, men de har lyckats med att sälja den mjukaste varianten av genren till massorna. Three Minute Madness traskar i ungefär samma fotspår men lägger en aning mer tonvikt vid tyngden i musiken. Utan att göra avkall på det putsade uttryck som är genrens signum förstås. ”Disgraceful” är således mer Creed än, ska vi säga, Pearl Jam och Soundgarden.

Formeln är enkel, men genren ofantligt svår. Att få den här typen av musik att verkligen tilltala är en riktig utmaning, och för Three Minute Madness är den övermäktig. Ingen kan klaga på musikantskap, inställning eller något i den stilen. ”Disgraceful” är bara så steril och själlös som den här musiken blir när det inte är extraordinära låtskrivare som ligger bakom den. En ganska skamfilad 90-talsstämpel ligger på lur och det största glädjeämnet är att sången doftar mer Chris Cornell än Scott Stapp.

Dela p� Facebook Dela p� Twitter

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:


danne, 2009-10-17 16:37:06 (95.155.239.116)

Den här recensionen fick mig att ifrågasätta Mikael Mjörnbergs kompetens att recensera musik av denna kaliber. Kanske fel forum för honom, jag menar - vuxna människor är väl högst olämpade att recensera barnfilmer? Ett praktexempel på att recensenter av denna art ska ägna sig åt kvantitetsmusik istället för kvalitetsmusik.

Sök på Joyzine.se



artiklar / krönikor
recensioner