Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Tiger Lou
Arvikafestivalen
2009-07-04
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2009-07-06
Hemsida: www.tigerlou.net

Ingen som regelbundet besöker siten kan ha missat att jag alltid har satt Rasmus Kellerman på en väldigt hög piedestal, hans ”The Loyal” toppande bland annat listan över 2005 års bästa skivor. Alla som sade något nedvärderande om Tiger Lou riskerade att åka på en smocka (om än en verbal). Tjusningen med den tidiga Tigern var hans spretighet. Såväl ep:n ”Trouble and Desire” som fullängdsdebuten ”Is My Head Still On?” hade de tårdrypande balladerna som Samantha och The War Between Us men också de riktigt spralldansiga låtarna som Nova Lee, Sell Out och Oh, Horatio.

Men sedan hände något. I ett försök att insupa så mycket av möjligt av det utsipprande mörker som fanns i det nya sound som visades upp på uppföljaren ”The Loyal”, en skiva som istället andades snudd på manisk enhetlighet, gick jag till slut vilse någonstans. Det blev till slut för mycket. Så jag tog en paus från Rasmus. När tredje plattan, ”A Partial Print” släpptes 2008 snurrade den ett par gånger i spelaren men förkastades snart. Som en mindre upphetsande fortsättning på ”The Loyal” löd det snabba omdömet.

När så rapporterna började komma att Tiger Lou enbart ämnade köra nya plattan från början till slut på sina kommande spelningar försvann även suget att se honom live igen, för vad skulle kunna vara annorlunda mot alla andra gånger jag sett honom? Så gick tankegången. Och den var fel.

Korn har precis levererat en grym show på Vintergatan, mina fötter värker och kroppen är slutkörd efter allt festivalande. Ett par låtar max hinner jag tänka innan jag fullkomligen dränks i ett öronbedövande larm inne från Apolloscenen. Så här ska väl inte Tiger Lou låta? Vad är det frågan om? Där, sista spelningen på årets Arvikafestival, väcks min passion för Tiger Lou till live igen, spelningen är något i hästväg. Och vilka låtar är det som bokstavligen tar andan ur mig? Jo de från ”A Partial Print” förstås.

Helt plötsligt förstår jag Rasmus ambition. Jag förstår varför skivan egentligen inte går att dela upp i delar utan är skapat som och förblir ett helhetsverk. Trots att bandet väver in några av de äldre låtarna, ”hitsen”, går ”A Partial Print” som en röd tråd genom hela spelningen. Övriga låtar känns mest som hissmusik. Som en vilopaus inför de totala urladdningarna i till exempel Coalitions och Crushed From A Crowd.

Vi bjuds inte på några extranummer, men i ärlighetens namn, vad mer finns det att önska med en sådan energiexplosion till spelning? Tiger Lou kan mycket väl ha gjort sin livs spelning, grattis till er som var där. Först Korn och sedan Tiger Lou. Bättre avslutning på Arvikafestivalen 2009 går knappast att få.