Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Joel Alme
Waiting for the bells, 2010
Skivbolag: Razzia Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2010-02-03
Hemsida: myspace.com/joelalme

Gammal hockeymålvakt och ansvarig för IFK Göteborgs inmarschslåt på Nya Gamla Ullevi. Men samtidigt urskiljningslöst hyllad för sin debut ”Master of Ceremonies” av en enad poprecensentkör av pretentiöst snitt. Klämkäckt idrottslig eller så där pretentiöst indiepräktig som bara nervösa journalister och 14-åriga Djurens Rätt-flickor kan gilla? Det är svårt att veta riktigt vad man ska tro och tänka om Joel Alme om man inte är helt insatt.

Bakgrunden låter kanske inte jättesexig. Eller i alla fall inte som någon grogrund för lysande musik. Men man ska förstås inte döma utan att ge någon chansen och i det här fallet kommer Joel Alme ge er svar på tal.

”Waiting for the bells” bjuder inte på några ostiga hejarklacksrop eller svettluktande indieexcesser utan är en riktigt delikat uppvisning i retropop. Joel Alme får ibland höra att han inte är någon större sångare och visst, så kanske det är. Men i mina öron är det, det som skiljer ut honom när han vandrar i gamla soulstjärnors fotspår. Jag skriver soul, för det här är inget annat än riktigt själfull pop.

Likt en inte fullt lika folkhemspräktig Moneybrother bläddrar Joel Alme i gamla skivbackar och skriver låtar som lika gärna kunnat härstamma från 70-talet. Springsteen finns där, lika så Sinatra och Costello eller Scott Walker. Men det är inga plagiat, inga efterapningar. Bara uppriktiga hyllningar och en genomgående känsla för att skriva bra pop. Pop som gör något så ovanligt som låter bra och imponerar på navelskådande prettojournalister samtidigt.

”De här skivan är som att gifta sig på julafton” avslutas pressreleasen och det är möjligt att det är precis så det är. Förutsatt att man tycker att bröllop är något att glorifiera förstås.