Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Beach House
S/t, 2007
Skivbolag: Bella Union
Av: Maria Wikström
Publicerad: 2007-11-13
Hemsida: www.beachhousemusic.net

Beach House är ett sådant där namn som gör att man får ett intryck av hur det kommer att låta. Jag menar, hur skulle Beach Boys kunna låta på något annat sätt än de faktiskt gör? Blir du förvånad över att Raised Fist spelar hardcore? Tänkte väl det. Sen är det, det där med albumets omslag, kanske borde jag ha anat oråd på grund av guldprylar, diamanter och pärlor? Förvirrande.

Det kanske är inte är meningen att Beach House album ”Beach House” ska låta som en sommardag, men brus, orgel, pling-plong och något som låter som en mobiltelefonsignal? Falsk marknadsföring! Och så var det, det där med sången… Att sjunga med mycket känsla kan ju gå ungefär på två sätt, jättebra eller åt skogen. I det här fallet det senare, och sen klämmer Victoria Legrand i med textraden ”You couldn’t lose me if you tried”. ”Joho du!” tänker jag och stänger av stereon precis när slide-guitaren börjar låta som en löpande katt igen.

Om man är snäll kan man hylla mänskligheten i felen, i falska toner både från Victoria Legrands strupe och från Alex Scallys få instrument, och tycka att det är vackert på sitt sätt i en värld fylld av tillfixande i datorer. Man kan tycka att det behövs en vändning, att gå tillbaka till något som är äkta. Men felen mister sin charm ganska fort, och blir bara ännu ett irritationsmoment i ljudbilden. Beach House verkar inte vara rätt band för jobbet.

Tanken är nog att det som Beach House pysslar med ska kallas för drömsk pop. Jag skulle kalla det för 35 (?) minuter snubblande eller runtvalsande i någons slags dimma, eller kanske brandrök. Jag har hört att man dör efter fyra andetag.