Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Fredrik Larson
Gott Liv, 2009
Skivbolag: Rosor
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2010-01-29
Hemsida: www.fredriklarson.se

När jag brottades med Fredrik Larsons förra album ”Underligt liv” kunde jag snabbt konstatera att sångaren snarare var en berättare än en god musiker. Ordrika låtar fungerade som forum för de åsikter Larson ville föra fram och skivan föll därför på eget grepp. Till det här albumet tycks herrn ha bestämt sig för att ta det här med musiken lite seriösare och texterna, som fortfarande ges stort utrymme, ligger betydligt bättre inbäddade i musiken.

Tyvärr uppenbarar det sig återigen att Fredrik Larson inte är någon större låtskrivare. Allt framstår som mycket mer proffsigt och genomtänkt på ”Gott liv”, men som skiva betraktad är den väldigt anonym. Larson låter bitvis som Ulf Lundell, då och då som Mikael Wiehe och ingen skulle nog protestera om Tomas Andersson Wij lyftes fram som referens. Det är i just dessa herrars berättande singer/songwriter-fack han hamnar, men han saknar just det som gjort att dessa herrar tillåtits berätta sin historier i så många år. En intensiv känsla för melodier och låtar.

Vid en ytlig lyssning framstår säkert Fredrik Larson som vilken singer/songwriter som helst, men kryper man in närmare är bristerna tydliga. ”Gott liv” är ett jämngrått album som inte förmår uppbåda intresse nog att fördjupa sig i textmaterialet. Det är förstås inte så det ska fungera. Jag rotar även denna gång i bakfickan efter strategiska råd och karriärval som poet eller författare (vilket han så vitt jag begriper också försökt sig på) åt Fredrik Larson. Jag är övertygad om att han skulle komma mer till sin rätt i ett sådant sammanhang.

På ”Gott liv” framstår han mest som en håglös Emil Jensen och det förstår ju alla, att det är inte särskilt kul.