Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Mustasch
Sounds Like Hell, Looks Like Heaven, 2012
Skivbolag: Gain Music
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2012-01-31
Hemsida: mustasch.net

Coverplattan (på egna låtar) ”The New Sound Of The True Best” markerade ett tioårsjubileum för Mustasch och kanske var känslan att man var tvungna att smida medan järnet var varmt efter att den (till lågpris, precis som den här) värmt skivdiskarna. Nya plattan ”Sounds Like Hell, Looks Like Heaven” känns nämligen aningen ofärdig, eller i alla fall inte tillräckligt genomtänkt.

Det öppnar förvisso bra. Speed Metal är (sin lökiga titel till trots) en riktig hitdänga av klassiskt Mustasch-snitt där de snygga riffen sitter och Ralf Gyllenhammar gör ett gott dagsverke vid mikrofonen, men sen då? Att singeln The Challenger som kändes ganska tam när den släpptes här framstår som ett av de starkare spåren är inget bra betyg.

Allt känns igen. Det som är Mustasch signum finns i allra högsta grad med genom hela plattan. Förutom det viktigaste: de riktigt starka låtarna. ”Sounds Like Hell, Looks Like Heaven” har exakt samma beståndsdelar som ett Mustasch-album ska ha, men de är inte sammanfogade på samma smidiga sätt som vi kunnat vänja oss vid med åren.

Följaktligen puttrar hela skivan på tomgång. Även om det är Mustasch ut i fingerspetsarna blir det aldrig särskilt spännande när de riktiga brottarhitarna saknas. Jag plussar förvisso gärna för den oortodoxa It's Never Too Late som är annorlunda i sin struktur och bjuder på en av Ralf Gyllenhammars finare sånginsatser någonsin, men annars är det tunt.

Som sagt, lite ofärdigt. Hade rockligan tagit lite mer god tid på sig och faktiskt låtit materialet mogna tror jag att vi kunnat uppleva betydligt många fler bra låtar här. Morning Star är ett utmärkt exempel, det är lovande, men blir sedan aldrig något riktigt vettigt av det. Precis så känns hela ”Sounds Like Hell, Looks Like Heaven”.