Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Mustasch
Konsert & Kongress, Linköping
2009-04-09
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2009-04-10
Hemsida: www.mustasch.net

Ralf Gyllenhammar är inte på sitt allra mest sprudlande clownhumör den här kvällen utan nöjer sig kort och gott med att vara lite alkoholromantiserande och hylla Eddie Meduza. Det spelar ingen som helst roll när Mustasch skruvar upp volymen till kvällens högsta notering och rullar ut sitt tunga artilleri. Dogwash, Down in black, Bring me everyone, smaka på den inledningen! Och därifrån fortsätter bandet bara att rulla på som en ångvält med vad som inte kan kallas för något annat än en regelrätt hitkavalkad.

Mustasch framstår mer som en tight bandmaskin än någonsin. Detta trots att Danne McKenzie är purfärsk bakom trummorna (efter ett sällsynt spelfel hoppar han humoristiskt ner från trumpodiet och bekänner ”förlåt jag är ny” i mikrofonen). Jag vet inte om det bara är jag, det rattade ljudet eller helt enkelt bara så att han slår dubbelt så hårt som avhoppade skinnsmiskaren ”Dojan”, men pondusen i trumliret är fantastiskt den här kvällen och baskaggeslagen träffar bröstkorgen med full kraft.

Ralf är ju alltid Ralf och även om han inte clownar sig till max händer det konstant roliga saker på scenen. Men frågan är om inte ommöbleringarna i bandets lineup lett till en större fokusering. Mustasch brukar vara tokrolig hårdrock, men den här kvällen känns det som om det ligger ett större uns allvar i luften. Som om bandet bestämt sig för att ”nu jävlar ska vi bjuda på den fetaste rockkonserten den här staden har sett på länge”. Så blir det också. Mustasch dominerar och imponerar som kvällens klart bästa akt.

Efter en avslutande släggversion av Double Nature kommer orkestern tillbaka och spelar några en aning mer obskyra låtar som extranummer. Ralf viftar med sin fördjävla fula Blåvitt-halsduk och allting känns som det alltid har gjort. Som om de förändringar gruppen tvingats gå igenom inte har påverkat dess kärna över huvud taget.

Ni som oroat er för Mustasch kan andas ut. De är minst lika bra som någonsin. Skål!