Joyzine

[stäng]

Intervju

Mustasch

Mustasch anser själva att de är ett band som är som klippt och skuret för festival- scenerna och berättar mer än gärna om sina minnen. Mats ”Stam” Johansson och Hannes Hansson håller låda på Hultsfreds backstageområde i vad som skulle visa sig vara en av Hanssons sista intervjuer som Mustasch-gitarrist.

I efterhand undrar jag vad för tankar som egentligen går genom skallen på gitarristen Hannes Hansson. Jag har precis frågat om Mustasch efter att ha lämnat skivbolagsstrul och andra hinder bakom sig verkligen orkar satsa stenhårt framåt och basisten Mats ”Stam” Johansson svarar med eftertryck:
– Vi måste göra det!
Några dagar senare kommer pressmeddelandet:
”Efter 10 år som gitarrist i Mustasch väljer Hannes Hansson nu att sluta [...] 'Det har varit 10 fantastiska år med bandet, men nu börjar det bli för stort med turnerande över hela världen. Det tar för mycket tid från familjen och annat i mitt liv. Jag måste prioritera om.', säger han. [...]".
Själv följer Hannes upp basistens övertygade svar med något betydligt mer svävande. Beslutet att lägga av är förmodligen sedan länge fattat. Lagom till festivalsäsongen lämnar han ett band som enligt hans egen utsago är som klippt och skuret för festivalscenerna.

Mustasch är som AC/DC?
Vi sitter på ett stimmigt backstageområde i Hultsfred, de två musikanterna dricker Jack Daniels på burk, kaffe och röker cigaretter, vad passar då bättre än att snacka festival med den väloljade rockmaskinen från Göteborg?
– Vi är nog ganska mycket festival, i alla fall publikmässigt, funderar den nu flyktade gitarristen.
– Det handlar om en lättillgänglighet tror jag, vi är inte för mycket metal och inte för mycket rock n’roll och absolut ingen pop, fyller ”Stam” i och lämnar över stafettpinnen till Hannes.
– Jag tror vi lirar lite i den här AC/DC-fåran, alla gillar AC/DC på något sätt…
– Det är lätt att fatta, har man inte hört det förut så går det ändå att hänga med, säger ”Stam”.
– Det är rak rock och sen är vi ändå är ett sådant band som har haft hyfsat mycket airplay på radio. Många har ju hört oss, men kanske inte vet om så mycket mer än hitlåtarna och tänker ”ja men det är ju lite intressant, vad kan det vara? Vad gör de live egentligen?” många kan vara lite nyfikna, menar Hannes innan ”Stam” avslutar:
– Det är inte så många som är våra fans i publiken på en festival, större delen givetvis, men det är också många som kanske inte har riktig koll på oss…
Att Mustasch svängiga tungrock går hem hos festivalpubliken har visat sig flera gånger om. Både i Sverige och runt om i Europa.
– Vi satte publikrekord för vår scen på Sweden Rock förra helgen, myser Hannes och kastar sig genast vidare till ett minne med dansk karaktär.
– Det var första gången vi spelade i Roskilde. Vi gick upp på scenen och det var det inte en käft där och så gick ridån för…
– …och så hörde vi bara tissel och tänkte att nej det är inte så många, ler ”Stam”.
– Och då gick ridån upp och det var 18 000 personer där. Det var sjukt coolt, avslutar Hannes.
Herrarna fortsätter att berätta om massiva publikhav i Tyskland och om hur Hellacopters efter festivalumgänge med Mustasch lyckades med bedriften att missa sitt plan hem.
Det tycks inte vara någon större skillnad på vad som funkar och inte funkar i olika länder.
– Hitar går ju hem överallt, men sen skiljer sig andravalet lite mer. I Tyskland gillar de tyngre, långsammare låtar. De är vana vid doom, flinar ”Stam”.

Genomslag på Hultsfred
Men Hultsfred då? Det är trots allt i Småland vi genomlider den svinkalla fredagskvällen (som skulle visa sig vara redigt mild i jämförelse med vad lördagen hade att visa upp) och det var här gruppen mötte sin första riktigt stora publik. Nostalgin spelar förbi i de båda herrarnas ögon när de berättar om det klassiska förmiddagsgiget från 2002.
– Det var vår första spelning för en stor publik, berättar ”Stam”. Vi spelade klockan tolv på dagen, jag kommer inte ihåg vilken dag det var, men det var så där sjukt, man trodde att det skulle komma några hundra och så var det 14 000 eller något i den stilen. Pampas var helt fullt. Jag tittade upp på scenen så där fem i tolv och tänkte åh herregud och så vek sig knäna på mig.
– Vi hade väl haft några tusen på sin höjd på någon festival innan det, berättar Hannes.
Men den småländska festivalen är inte vad den en gång var. Många menar att de som anser att saker förändrats till det sämre bara blivit gamla och bittra, men åsiktskören börjar bli ganska mangrann. I den ingår numera även Mustasch-killarna.
– De har ju varit först och störst, som Sveriges eget Roskilde men sen har de väl blivit omkörda. De har nog blivit lite bekväma och lutat sig tillbaka, analyserar Hannes Hansson. Sen suckar han:
– Fast Hultsfred är ju i och för sig känt för att de har så jävla dålig personal, det är bara sådana här 17 åriga gratisjobbare så ingen vet ju någonting. Jag frågade efter backstageområdet och fick svaret ”nej jag vet inte, men de flesta går ditåt”.
– Här vet de faktiskt ingenting, nickar ”Stam”. Men på Sweden Rock och Roskilde där vet de allt. Peace & Love är också jättebra.
Undertecknad kan bara instämma.

Slappa eller slöa?
Att Mustasch är ett band som inte bryr sig om att leva upp till någon image torde stå klart för alla som någon gång stiftat närmare bekantskap med dem. Snarare framstår de som ett gäng ganska slappa hårdrockare som gör vad som faller dem in…typ.
– Ja vi går ju inte på gym, flinar ”Stam” när jag för ämnet på tal samtidigt som representanten från promotionbolaget börjar cirkla nervöst omkring oss, det är visst fler intervjuer på gång.
Än släpper jag dock inte Mustasch-männen. Att börja snacka om slapphet visar sig dock vara en hårfin balansakt.
– Vad menar du med slappa förresten, är det laidback eller verkar vi lata? Undrar Hannes med en forskande blick och sedan jag försäkrat att det förstnämnda ligger närmare sanningen fortsätter han:
– Det är väl återigen det där att vi är ganska basic. Det är inte så mycket attityd och poser utan det är musiken som är det viktiga. Vi är väl jeans och t-shirt-gubbar.
– Att spela tar vi ju på allvar, men när vi åkte omkring med nightliner i Tyskland låg jag och sov hela tiden och gick sedan rakt upp för att soundchecka, förtydligar ”Stam”.
Att Mustasch över huvud taget, trots tidigare nämnt bolagsstrul och utebliven storförsäljning av skivor, lyckats bibehålla en position som ett av Sveriges viktigaste liveband kan mycket väl bero på den här slappa inställningen. Eller som Hannes Hansson avslutningsvis filosoferar.
– Vi har haft flyt på det sättet att det har gått stadigt uppåt. Vi har aldrig haft något stopp, utan i stort sett släppt en skiva eller gjort något varje år. Det har aldrig varit någon sådan där dipp när vi inte gjort nåt, utan vi har alltid turnerat, spelat och spelat in och turnerat.
Men nu har gränsen för hur stort det hela kan bli alltså nåts för gitarristen. Eller har det ständiga gisslet inför spelningarna också haft sitt finger med i spelet?
– Detta eviga väntande, det är det man gör mest. Det är som att göra lumpen.