Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Robbie Williams
Parken, Köpenhamn
2013-07-23
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2013-07-25
Hemsida: www.robbiewilliams.com

Man skulle kunna orera om att koka soppa på en spik. Man skulle kunna tala i termer om mer kul än bra. Men till syvende och sist står det ganska klart att Robbie Williams egentligen inte är annat än en entertainer och att han gör den rollen fantastiskt bra på Parken.

Herrn inleder med en nätt liten flygfärd från toppen av en gigantisk avbild av sig själv, lovar att de kommande två timmarna ska bli något i hästväg och fyrar av paradnumret Let me entertain you redan som andra låt. Det är en sprudlande smakstart inför den fullpackade fotbollsarenan och konsertens första del är inte att beskriva som något annat än högexplosiv.

Det är förvisso tydligt redan där att konsertens stora svaghet är att entertainern Williams inte har intressant låtmaterial nog för att kunna fylla ut en två timmar lång arenaspelning. Men när snygga sceneffekter och gigantiska avbilder av Robbie själv avlöser varandra på det väldiga scenbygget är det svårt att inte ha roligt. Sönderkoreograferat eller inte (ibland känns det lite väl sökt) Robbie Williams underhåller stort.

Någonstans halvvägs, efter att han överglänsts som sångare av uppstickaren Olly Murs i en snygg duett, tappar den självironiske, forne pojkbandsspolingen dock tempo. Det såsiga låtmaterialet blir lite väl avslöjat och den kanonad av showartade effekter som ramar in inledningen kommer av sig lite. Visst är projektionerna som ackompanjerar Me and my monkey snygga, men vad är det för jävla stolpskott till låt?

Det går lite på halvfart en stund, men avslutningen är så hänförande att Williams är förlåten all utfyllnad som är ett nödvändigt ont för att komma till den grandiosa finalen. När extranumren tar vid inleder han med Feel i en version som till och med får en cynisk recensent knäsvag. Han följer upp med en minst lika vackert tillrättalagd She's the one och bankar utan någon som helst pardon upp pricken över i:et med en version av Angels där publiken får sjunga och släppa ut alla bubblande känslor som finns i brösten hos tusentals och åter tusentals danskar.

Robbie Williams kokar soppa på en spik, han är mer kul än bra och är egentligen inget annat än en entertainer i glittrig frack. Men när han höjer handen och kliver av scenen samtidigt som publiken på Parken mangrant fortsätter att sjunga texten i Angels skapar han konsertmagi när den är som allra vackrast. Då är det inte långt borta att det blänker lite i ögonvrån.