Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Håkan Hellström
Siesta!, Hässleholm
2008-05-30
Av: Maria Wikström
Publicerad: 2008-06-03
Hemsida: www.hakanhellstrom.com

Det finns ingen hejd på vare sig Håkan Hellström, på publiken eller på dammet som stiger mot himmelen. Det är hybrisvarning på att ha en enorm bild av sig själv där man ser lagom svår och tankfull ut på backdropen, och det är troligen punkterad lunga-varning på att befinna sig längst fram när konserten inleds i högt tempo med Tro och tvivel och Ramlar. Hur det är att stå längst fram vill jag inte veta, om jag minns rätt så innefattar det en del sparka, riva, nypa och dra i håret, toppat med en känsla av att dessa unga damer är beredda att gå över lik för att få stå längst fram.

Det går inte längre att klandra dem för att de älskar Håkan trots att han ganska ogenerat lånar från både det ena och det andra och trycker ihop Libertines och Pugh Rogefeldt i samma låt. Detta lånande och pusslande har blivit till en repertoar som slår mycket och som förnyas hela tiden, exempelvis genom att mixa ihop Förhoppningar och Regnbågar och Klubbland. Att jag hellre hade hört Klubbland som den är, det är en annan sak. En höjdpunkt är en till bredden saxofonfylld Kärlek är ett brev skickat tusen gånger. Saxofonen ger en ledmotiv till valfri 90-talsserie-känsla och skär i både öron och hjärta.

Konserten som inleddes med Edelweiss i högtalarna slutar med att inte en enda besökare går därifrån ”vit som snö”. De ser snarare ut som hittebarn på 1800-talet: gråbruna av damm från topp till tå men ganska glada ändå.