Joyzine

[stäng]

Intervju

Scar Symmetry

Scar Symmetry är aktuella med sin tredje platta ”Holographic Universe” i sommar. Trumslagaren Henrik Ohlsson berättar för Joyzine om dess invecklade textkoncept, om baksmällan av att ha en semihit och om varför svenskgänget inte är några trasiga rockstjärnetyper.

- Vi såg inte på The Illusionist som en självklar hit. För oss var det en överraskning att så gott som alla typer av människor gillade den låten, det är helt sjukt vilken respons vi har fått på den. Det har varit allt från sådana som inte alls gillar metal över huvud taget till folk som är inne på oldschooldöds, på något sätt tyckte alla att den där låten var jävligt fet, konstaterar Henrik Ohlsson, trumslagare i metalkollektivet Scar Symmetry.
Vi samtalar om det nya verket ”Holographic Universe” som släpptes den 20e juni och det faktum att det är många som uppfattat det som svårare än sina två föregångare. Henrik är en aning brydd inför detta påstående och skyller en sådan inställning på öppningsspåret från föregångaren ”Pitch Black Progress”.
- När folk lyssnar på skivan första gången letar de bara efter en ny Illusionist-låt, det är det som är lite farligt med att ha en semihit eller vad man ska kalla Illusionist, att folk refererar till den hela tiden. Jag vet inte vad det är som gör att den nya plattan skulle vara svårare egentligen, men det är väl kanske svårt att vara objektiv för mig.
Kanske en sådan sak som att den hittigaste refrängen finns inklämd i sista spåret?
- Vi ser egentligen bara skivan som en helhet, det här är en låt, det här är en låt, det här är en annan låt, det är på den nivån. Metal har aldrig handlat om hits på det sättet, utan folk gillar ju ett band och då gillar de kanske en speciell skiva bäst.
- För oss är det, det mest imponerande verket som står ut mest, men vi tänker väl på lite fel sätt. Illusionist låg inte ens först när vi skickade förra skivan till Nuclear Blast.
När vi rett ut turerna kring gruppens till dags dato största enskilda låt konstaterar Henrik ändå att den nya plattan trots att bandet plöjer på i invanda spår skiljer sig en aning från sin föregångare (som i sin tur följde upp debuten ”Symmetric in Design”).
- Musikaliskt tycker jag att den på vissa sätt är snällare än förra skivan, men samtidigt är ju låtarna inte uppbyggda på något mainstreamsätt, utan de vänder hit och dit och det är lite progressiva inslag och så där. Det är både snällare och mindre kommersiellt kan man säga.

Modern metal?
När Scar Symmetry första gången dök upp, med nämnda ”Symmetric in Design”, dröjde det inte länge förrän de, trots sina progressiva inslag, klumpades ihop med en hel scen av melodiska gäng av västkust- karaktär.
- Inom den så kallade melodiska dödsmetallgenren är ju alla band ganska olika från varandra, det är som vanligt, man måste uppenbarligen bunta ihop band som använder ren sång och dödsgrowl till samma kategori. Vi får helt enkelt räkna oss till den genren då, konstaterar trumslagaren krasst.
In Flames och Soilwork är väl i och för sig inga tokiga orkestrar att nämnas i samma andetag som, men med en genrekategorisering kommer ju också en hel del dagsländor med på köpet. Henrik skrockar till när jag frågar hur det känns att bli ihopklumpade med ett gäng sminkande ungdomar.
- Om vi tar de sminkade ungdomarna känns det ju jävligt konstigt att bli ihopbuntade med dem, däremot tycker jag att Dark Tranquillity och till viss del In Flames går bra, de är också veteraner får man ju lov att säga.
- Det har ju kommit en bunt med nya band efter oss om man säger så, Sonic Syndicate och de där. Men jag ser det nog inte som att vi är ihopbuntade med Sonic Syndicate-typen av band, utan då ser jag oss nog mer som en del av de här Soilwork- och Dark Tranquillity-snubbarna.
Men Sonic Syndicate omtalas ju ofta i samma meningar som Soilwork.
- Ja det kanske de gör, men för mig så låter de ganska olika, i alla fall det jag har hört av Sonic Syndicate. Men de är säkert någon form av light version av…men man kan ju inte kalla det för melodisk döds…det låter ju jävligt konstigt, funderar Henrik och tystnar någon sekund. Jag vet inte vad Sonic Syndicate spelar för någonting faktiskt.
Modern metal kanske?
- Fast i och för sig, så står det faktiskt på affischen till ”Pitch Black Progress”, ”the next level in the evolution of melodic and progressive modern metal”.
- Modern metal det är jävligt konstigt, jag menar om femton år när man ser tillbaka på modern metalvågen, det blir ju jävligt sjukt. Nej jag tror inte den benämningen funkar något vidare. Vi är väl helt enkelt ett melodiskt dödsmetallband, men ändå inte en del av Göteborgscenen.
Visst kan det vara för härligt att reda ut genretillhörigheten.

Inga trasiga rockstjärne- typer
Oavsett var man väljer att placera in Scar Symmetry – om man nu ens måste göra det – är det ett faktum att de är ett ganska anonymt gäng på hemmaplan. För att vara ett högprioriterat gäng hos mäktiga Nuclear Blast gör de väldigt lite väsen av sig inom Sveriges gränser. På två olika sätt. Dels har lanseringen med spelningar och turnéer varit betydligt större utomlands än här hemma (”Här är det inte riktigt samma mytbildning om bandet utan det är mer Jonas från Avesta och Henrik från Sandviken det är inget speciellt så där”). Dels består gruppen inte som så många av de andra populära grupperna idag av rockstjärnetyper. Scar Symmetry är fem rätt vanliga musiknördar som inte gör mycket väsen av sig. Henrik vill dock inte hålla med om att de är anonyma karaktärer.
- Det har vi väl egentligen inte strävat efter att vara, jag tror att de som har träffat oss upplever oss inte som särskilt anonyma, men vi har ju ingen image på det sättet. Som de stylade tonåringsprylarna och hela den grejen. Det är väl ingenting som vi är inne på direkt.
- Naturligtvis vill vi bara hålla på med musik, så ur den aspekten vill vi ju bli rockstjärnor, men det är inte så att vi måste gå omkring och vara trasiga rockstjärnetyper som beter sig som vissa gör i den här branschen. Vi tar inte heroin och springer ut i Stockholm och försöker skapa rubriker.
Dessutom har gruppen tillskillnad från många av sina gelikar en frontman som allra helst undviker rampljuset. Där In Flames skickar fram Anders Fridén och Soilwork vilar tungt på Björn ”Speed” Strid undviker utmärkte Christian Älvestam i allra största mån att göra intervjuer.
När jag över några koppar kaffe strax innan släppet av ”Pitch Black Progress” 2006 gjorde den första levande intervjun med honom på fem år berättade han bland annat att ”Jag kommer alltid att vara den som står i publiken hellre än den som står på scen. Det är på golvet med en pilsner i näven man mår bäst.” och ”Det finns säkert någon form av blyghet latent i och med att jag aldrig valt eller velat välja den världen av att man ska vara någon slags offentlig person i samband med att man håller på med musik, det är bättre att låta musiken snacka för min egen del”. Sunda ställningstaganden i en musikbransch som mer och mer bara handlar om konsumtion och stjärnstatus. Henrik utvecklar bandets ståndpunkt:
- Chrille undviker intervjuer i största möjliga mån, men annars så håller vi oss inte undan på något sätt, det finns ingen speciell individ som bandet står på.
Men så lägger han till:
- Vi skjuter naturligtvis fram Chrille på foton och så där.

Ett baklängestänkande
Tillbaka till ”Holographic Universe”. Scar Symmetry – som utöver redan nämnda också består av gitarristerna Per Nilsson och Jonas Kjellgren samt basisten Kenneth Seil – jobbar ju enligt en ganska annorlunda formel. Christian Älvestam skriver sångslingorna, men det är mannen jag har på tråden som ensam svarar för lyriken.
- Jag går efter hans slingor helt och hållet, även om jag har idéer före så måste jag ofta bara kasta dem åt helvete för att det bara inte går att passa in i det övriga. Det är mycket som ska stämma och vi har ett ganska intensivt utbyte via nätet om vad som måste ändras och så. Om jag har ett koncept klart så kan jag modifiera och ändå hålla mig till det konceptet, men jag kanske inte kan använda någonting som jag har skrivit ner till en text om man säger så.
Får han någon gång ändra sig så att det ska passa dina rader?
- Ja det har han gjort flera gånger också, men det är mycket upp till honom om han känner att det kan funka. Ibland kan han säga att det inte funkar först och sen ändra sig efter ett tag och säga att okej det går, att det måste sjunka in. Det är ju han som ska sjunga det så det måste ju kännas okej. Det ska bli rätt flow och när han har gjort sin sångslinga sjunger han bara lite nonsensmeningar, men det kan ju vara något ord som ligger bra i munnen att avsluta en rad med eller någonting och då får jag försöka få in antingen ett ord som låter exakt likadant eller använda det ordet han hade och pussla ihop det på något vis.
Låter en aning krångligt inte sant? Betänk då att hela plattan textmässigt är ett abstrakt koncept om mänsklighetens föreställning av världen. Filosofiskt värre.
- ”Holographic Universe” handlar egentligen om ett baklängestänkande. I det vanliga tänkandet i världen är ju världen där ute och man ser det man ser så att säga. Man ser det som redan finns, men enligt ”Holographic Universe”-konceptet finns det egentligen ingen värld där ute, utan allting sker i hjärnan. Man kan ta grunden i det som alla kan hålla med om, det är att om två personer ser ett objekt så kan man uppfatta det väldigt olika så på något sätt är det ju hjärnan som har skapat hur objektet framstår för personen. Men jag drar det ett steg längre, det finns ingen grej där över huvud taget förutom det överenskomna i det kollektiva medvetandet, det som gör att saken existerar. Så det handlar om kvantfysik kan man säga, i kombination med österländsk filosofi.
Hängde ni med? Henrik förenklar:
- Stommen är att man skapar sin egen värld och att det inte kan komma någon och säga att det är på det här sättet eller på ett visst sätt, det är ingenting som man behöver ta någon notis om egentligen, man är fri att se på saker hur som helst.
Och för att skilja Scar Symmetry ytterligare från andra band och dess klyschor ”mina texter kan betyda vad som helst för vem som helst, det är tolkningsbart”.
- Många säger att man kan tolka texterna hur man vill och det kan man ju naturligtvis göra, men det finns ju en specifik tanke bakom allting, man kan alltid peka på en text och fråga vad menar du med det här och då kan jag förklara det. För mig är det inget luddigt, utan jag vet ju vad jag tänkte när jag skrev det.