Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Hultsfredsfestivalen 2004
Hultsfred
2004-06-17
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2004-06-29
Hemsida: www.rockparty.se

Så var man återigen hemma från den alltid så upplyftande Hultsfredsfestivalen. Visserligen var väl startfältet inte direkt överspännande i år heller – även om ett visst kvällstidningsankare gjorde i byxorna över det – men det var ändå ett steg framåt jämfört med föregående år. Jag blev av en bekant som själv inte kunde besöka festivalen beskylld för att sakna kärlek till musik. Detta på grund av min förkärlek för öl och minglandet på campingen. Detta sades visserligen med en stor portion humor, men jag vill ändå lägga in en brassklapp som är talande för vad jag egentligen tittar på, på en festival. Till skillnad från många andra har jag svårt att se varför man ska gå på band bara för att de är stora. Själv tycker jag det är viktigare att gå på band som är bra respektive spännande. Så stor är min kärlek till musik!

Följaktligen passerade trista artister som Alicia Keys, Mary J Blige, Broder Daniel, Marit Bergman och Pixies revy på de större scenerna medan herr Mjörnberg satt på campingen och hinkade bärs i goda vänners lag. I Teaterladan försegick däremot en hel del viktigt. The Bronx svarade för festivalens bästa spelning meden hög promillehalt och ett vansinnigt röj. Nine ersatte på ett värdigt sätt annullerade Give up the ghost och japsarna i Electric Eel Shock charmade sannerligen publiken. Sen var det dags för än mer öl och umgänge.

De stora scenerna (Pampas och Hawaii) hade dock sina ljuspunkter, skam vore väl annars! Alltid stabila Soulfly öppnade fredagens program på Hawaii strålande. Även om Max Cavaleras nya medmusikanter klart överglänste fjolårets måste dock sägas att förra årets Arvika-uppvisning var snäppet vassare. HIM gjorde en fin nattspelning. Synd för vissa tältgrannar som i fyllan och villan inte tycktes hitta det, ty trots Ville Valos tunga fylla glänste de finska gothrockarna. Air sägs ha gjort en fantastisk konsert på pampas och undertecknad är beredd att hålla med att döma av första låten. Sedan tycktes gräsmattan och John Blund ha en starkare dragningskraft än musiken.

Graham Coxon gjorde en ganska slät figur, något jänkarna i 3 Doors Down inte gjorde på samma scen dagen innan. Jag vet inte varför men jag har en fäbless för smörig amerikansk rock. Bland den uppsjö av band som existerar i denne genre är 3 Doors Down ett av de bättre. Det må vara hänt att det blir lite väl lugnt i liveformatet, men låtmaterialet är lysande och framförandet galant. Synd för bandet och den stora publiken att strömmen gick mitt i smetballaden Here without you.

Minuspoäng till råtråkiga Meshuggah och oinspirerade Weeping Willows. Däremot stora pluspoäng till Trendkill som spräckte trumhinnor på Stora Dans. Om inte detta metalgäng går en ljus framtid till mötes skulle jag bli förvånad. Lika förvånad som jag skulle bli om jag inte finner mig själv drickandes bärs på campingen vid Hulingen nästa år igen. Och kom ihåg att ingen kärlek kan vara större än kärleken till den musik som regerar i din bandare!