Joyzine

[stäng]

Fem korta

Narziss

Fem korta frågor till Johannes Müller, gitarrist i tysksjungande metalcoreplutonen Narziss...

Jag antar att det är den vanligaste frågan ni får, men varför väljer man att sjunga på tyska?
Vi har existerat i sju år nu och när vi bildade bandet valde vi att sjunga på tyska för att ha möjlighet att verkligen säga vad vi ville ha sagt. Sedan dess har vi helt enkelt behållit det på det sättet. Enda undantaget är epn ”Hope Dies”. Vi blir på intet sätt begränsade av det tyska språket, det är ett väldigt rikt språk, som gjort för poeter och tänkare. Vi skriver alltid våra texter som dikter och anpassar sedan musiken efter texten, eller tvärtom. Jag tror att alla har vant sig vid tyskan och förväntar sig att vi ska använda den, så det är ingenting vi kommer att ändra på. Det skulle innebära att vi bröt med allt vi byggt upp under de här åren och ärligt talat tror jag att det skulle vara slutet för bandet. Vi älskar det tyska språket och de möjligheter som det erbjuder.

Gör ert val av språk att ni blir behandlade på ett annorlunda sätt av fansen utanför Tyskland?
Det finns en hel del fans utanför Tyskland som till och med kan sjunga med i låtarna. Vi har blivit väldigt förvånade över detta faktum, men det är väldigt häftigt att uppleva det. Det händer till och med att fans citerar eller sjunger våra texter före och efter konserterna, det imponerar verkligen på oss.

För att hjälpa fansen utanför Tyskland att förstå våra texter bättre brukar vi alltid översätta dem till engelska. Ända sedan vi släppte ”Die Hoffnung Stribt Zuletzt” (2002) har vi inkluderat översättningarna i våra booklets. Vi har till och med översatt äldre låtar som kan läsas på vår hemsida för dem som är intresserade. Men man ska inte sticka under stol med att vi får en liten exotisk bonus utanför Tyskland eftersom det inte finns många hardcoreband som använder sig av vårt språk. Under våra spelningar bryr sig folk inte om det, då handlar det enbart om musiken, men vissa blir förvånade när de hör eller läser att vi skriver på tyska.

Lista dina fem favoritskivor med texter på tyska.
Rammstein - "Rosenrot": Det nya albumet är väldigt experimentellt men låter utan tvekan fortfarande väldigt mycket Rammstein. Jag är särskilt imponerad av den musikaliska och textmässiga tolkningen av Johann Wolfgang Göthes ”Erlkönig”. Den är fantastisk.
Die Ärzte - "13": Högklassig tysk skojpunk. Min favoritlåt är Der Graf. Vad ska jag egentligen säga om det här bandet? Förmodligen att det är det bästa bandet i världen.
Die Toten Hosen - "Kauf Mich": Det kom för länge sedan, men är i mina ögon det bästa av Toten Hosens album. Det lyckas alltid välja den bästa blandningen av politik, humor och kärlek på sina skivor. Textmässigt är det dock en lite annan grej, där är de mer direkta vilket väl egentligen passar bättre inom punken.
Xavier Naidoo - "Telegramm Für X": Jag gillar sättet på vilket sångaren sjunger. Texterna är sofistikerade och handlar till största delen om gud, stundtals lite väl förutsägbart men ändå väldigt bra.
Die Kassierer - "Der Heilige Geist Greift An": Snubbe, du måste verkligen se det här bandet! De är nakna, pinsamma och de tycks inte förstå ordet stopp. Sångaren har någonting att göra med kulturdepratementet och har doktorerat i psykologi så det föreligger ingen censur vad gäller texterna. När de är som bäst bjuder de på riktig fest.

Ni har släppt flera skivor genom ert eget bolag Circulation, varför väljer ni nu ett annat bolag för utgivningen av "Solang Das Herz Schlägt"?
Det är jag som äger Circulation Records och har genom det velat skapa en plattform för unga band, ge dem en chans att spela in sitt material på ett kvalitativt sätt. Det har varit väldigt roligt så det har känts logiskt att släppa våra egna skivor genom den etiketten också. Då har vi dessutom haft allting under kontroll och alla beslut i våra egna händer. Nu kan man säga att vi har sex barn som bandet förlöst så det var inte lätt för oss att gå till ett annat bolag och lägga vår nya baby i händerna på en främling. Men jag hade inte möjligheten att göra mer för bandet på grund av mitt jobb, min familj och mitt lilla bolags status, så steget vidare var helt logiskt. Bolaget har alltid varit en hobby och jag har inte varit ute efter att tjäna pengar genom det, vilket jag heller aldrig har gjort. Hela grejen började ta alldeles för mycket tid så när jag slutade studera och istället började jobba som lärare i musik och historia drog jag ner på bolagets verksamhet.

Vi började titta på andra alternativ och gjorde under 2005 en trespårspromo som vi sen skickade runt till olika bolag. Efter långa förhandlingar slöt vi ett avtal med Sascha från Alveran. Han trodde på oss från första början och var beredd att ta risker för vår skull så hittills har vi inte ångrat bytet det minsta. Det är många personer som jobbar med och för oss, de bryr sig om en massa olika saker, som att se till att vi får spelningar, får göra intervjuer och de ser till så att det nya albumet kommer ut på ett bra sätt. Man behöver inte bry sig om allt ifall ett starkt bolag håller en om ryggen.

Om du får säga det själv, vad spelar ni för musik? Vill ni tillhöra en speciell genre?
I mina ögon är Narziss ett väldigt emotionellt band. När jag sluter ögonen kan jag känna musiken. Vi har både punkiga partier och rockelement i vår musik, man behöver hålla fast vid sina rötter inte sant? Jag skulle vilja beskriva musiken som mörk punk, indie, metal och hardcore, den har allt. Det är klart att det är enklast för de flesta att öppna byrån och slänga ner oss i metalcore-facket, men samtidigt är ju metalcore ett väldigt stort begrepp. För mig innebär det metal som på något sätt kommer ur en hardcorebakgrund. Det finns så många stilar inom metalrörelsen, för mig spelar det ingen roll om det är thrash, death, black, doom eller power metal.

Många metalcoreband blir omedelbart framgångsrika och flera band kan till och med betala sina räkningar under några år. Vissa blir ganska kommersiella och en del personer gillar uppenbarligen inte det. Nuförtiden är det ju nästan tabu att spela metalcore och plötsligt säger många av hardcoregängen att de alltid har varit ett metalband. Samtidigt har ju röster höjts som siat om att metalcorescenen kommer att dö ut, men de har ju predikat i flera år nu. Samma sak hände med punken om man ser tillbaka på åttiotalet och den är ju fortfarande kvar och framgångsrikt. Det kommer alltid att finnas trender men i slutändan handlar allt ändå bara om var och ens personliga musiksmak.