Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Svenska Akademien
Guskelov, Norrköping
2005-11-10
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2005-11-15
Hemsida: www.svenskaakademien.just.nu

Svenska Akademien är det där bandet som jag ständigt ringat in i sommarfestivalernas spelscheman men som i slutändan ändå prioriterats bort för intag av maltbrygd på diverse mer eller mindre lockande campingområden. Det har hänt flertalet gånger och tugget efteråt har ständigt varit det samma, ”där missade du verkligen något, det var helt grymt”. Ni förstår, det gick inte att se förbi den skånska reggaeplutonen en gång till. Slutligen upp till bevis alltså.

Efter att det Göteborgsbördiga förbandet Kultiration värmt upp publiken i vad som kändes som en evighet började förväntningarna i lokalen tillslut närma sig kokpunkten, på gränsen till att brisera. Inget ont om Kultiration, deras fiolbestyckade reggae var riktigt trivsam, men att som förband spela uppemot en timme är lite i mastigaste laget. Publiken har allt som oftast inte ett sådant tålamod, inte jag heller. Bandet borde ha kortat av setet med åtminstone tre låtar så vi kunnat gå därifrån med en hunger efter att höra mer snarare än tankar om att de faktiskt borde lägga av snart.

Slutligen dags för huvudattraktionen och att det är ett av Sveriges flitigast turnerande band är otroligt tydligt. Orkestern får knappt plats på Guskelovs lilla scen, men spelar så tight att det nästan är löjligt. Väldigt imponerande. Tyvärr solkas framträdandet av en besvärande rundgång som då och då dyker upp och stör ljudbilden. Om det beror på den trånga scenen eller något annat vet jag inte, men bandet känns ändå något stelt. Bortsett från de frenetiskt röjande och medryckande sångarna Carl-Martin ”Sture” Vikingsson och Ivan ”GeneralKnas” Olausson-Klatil är bandet en grå massa. Musikanter som står där och spelar fantastiskt bra, men som rent visuellt inte gör något större väsen av sig.

Inte nog med att ”GeneralKnas” ser väldigt respektingivande ut med sin rakade hjässa och sitt stora skogshuggarskägg, han har även en av Sveriges mäktigaste röster. När hans mörka, bastanta röst ljuder är det lysande. Kontrasten mellan honom och herr Vikingssons ljusare retstickeröst skapar ett intressant djup i låtarna. De kompletterar onekligen varandra otroligt bra, men det är ändå när ”GeneralKnas” tar ton det brinner som mest. Jag vill höra mer av honom i flera av låtarna.

Ur min synvinkel är det ett kardinalfel att inte ha med genombrottshiten Snapphaneklanen i setlistan, men jag antar att bandet tröttnat på den dängan. Annars kretsar låtvalen ganska logiskt kring de två senaste plattorna och jag har inget större att anmärka på, mer än att setet upplevs som aningen kort. Svenska Akademien är bra, men inte en så där revolutionerande konsertupplevelse som jag kanske hade väntat mig. Det står dock fullkomligt klart att de är en orkester som måste ses fler gånger.

Och nu slår det mig att jag nog sett delar av förbandet Kultiration en gång tidigare. Genom dimmiga minnen erinrar jag mig någon form av folkmusiksflum på en camping i Arvika – förmodligen i tid med att Svenska Akademien försummats ännu en gång. Kan det stämma?