Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Mew
Siestafestivalen, Hässleholm
2010-05-29
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2010-05-31
Hemsida: www.mewsite.com

Det här danska bandet såg jag inför årets festival verkligen fram emot, efter att de imponerat och bjudit på en vacker, stämningsfull och riktigt bra spelning på Roskilde för några år sedan. Den emotionella indierocken som Mew står för har alltid präglats av det hårda och gitarrbaserade, som skapar en kontrast mot Jonas Bjerres (typiskt skandinaviska eller mer isländska?) röst. Den vet man alltid var man har, men publiktrycket är långt ifrån lika stort som förväntat när ett sådant här stort band gästar. Orsaken är att mångas älsklingar i Maskinen spelar samtidigt. Trist, tycker jag.

I början tycker jag också att Mew känns trist. Eller inte trist, men försiktigt och trevande, som om de försöker leta upp vad de egentligen vill i den murkiga musiken. Uppenbart är det tekniska strul som ligger bakom, för det låter inte alls så bra som bandet önskat och Bjerres inledande leende har förbytts i ett ansträngt ansiktsutryck. Men i tredje låten lossnar det och jag känner mig hemma i ett Mew som låter som just Mew. Inledningen glöms bort, men jag tycker istället att det är oväsendet och för mycket av det som får stå i centrum. Må vara att bandet vill låta progressivt och inte vara ännu ett i raden av likartade rockband. Men inriktningen på den senaste skivan, som har en alltför dryg titel för att jag ska orka skriva ut den, är nog inte riktigt vad jag hoppats på.

Ett par låtar därefter hittar så Mew balansen mellan det melodiösa och kantigt hårda. Hela publiken, inklusive undertecknad, vaknar till liv och spelningen förvandlas mer till det episkt storslagna jag hade förväntat mig när klockan tickar upp mot tio på kvällen.

I stunder som Mew spelar odödliga låtar som The zookeeper's boy och Am I wry? No kunde inget få mig på bättre humör och rysningarna åker hiss upp och ner genom kroppen. Men de stunderna är inte tillräckligt många och framför allt tror jag som sagt att senaste skivans mer experimentella sound inte tilltalar mig. Inte på samma sätt som de mjukare föregående åtminstone. Avslutningen är dock mäktig och klär verkligen det arenaband de inte visade upp vid förra mötet oss emellan.