Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Korn
S/t, 1994
Skivbolag: Sony
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2000-01-01
Hemsida: www.korn.com

Korns förstlingsverk har hyllats av en näst intill enad kritikerkår och jag måste erkänna att jag till en början kände mig mycket speciell eftersom jag inte såg någon större storhet i musiken. Vid en ganska okoncentrerad genomlyssning känns materialet ganska svagt och det mesta låter likadant. Jag fortsatte dock att mala skivan fram och tillbaka i cd-spelaren och när jag verkligen satte mig in i materialet insåg också jag vilken potential det finns i den här gruppen.

Det finns nog ingen grupp som är så bra på att låta psykiska som Korn. På senare alster har den krypande rädslan varit ett ständigt återkommande tema och grunden lades väldigt stabil redan på debuten. Samtliga tolv spår ger kalla kårar längs ryggraden om man släcker ner i rummet och sätter sig med örat intill högtalaren. Jonathan Davies suckar, pustar, skriker och kvider i de dryga sextio minuterna skivan spelar och musikerna kompar honom lysande. Man uppfattar inte allt av texterna - som inte står tryckta i cd-konvolutet - men det som går att snappa upp är långt ifrån glatt.

Korn har en otroligt skitig dist som får skräckintrycket att höjas ytterligare några snäpp och när David Silviera dessutom går loss som en dåre på sina kaggar samtidigt som Fieldy låter fingrarna dansa över basen vill man bara explodera i skräckblandad förtjusning. Musikaliskt finns det inget att anmärka på och låtmaterialet är riktigt bra när man väl satt sig in i det. Sången är ordentligt upplyftande och det finns inga tvivel om att Jonathan Davies fyller upp sin kostym helt och hållet.

Det här albumet har lämnat många klassiska låtar bakom sig, vilken metaldiggare går inte och nynnar på Shoots and ladders då och då och hur många röjare har missat Helmet in the bush? Den förstnämndas intro med säckpipa som efter ett tag varieras med dödssköna gitarrer och tillslut en fanatisk sångare är rent ut av något av det bästa Korn någonsin gjort. En annan melodi som får musiknerverna att börja darra av lycka är Faget som är min personliga favorit på skivan, den är hur bra som helst.

Det här är som ni säkert förstått en väldigt komplex skiva som det är lika bra att ge blanka fan i om man är ute efter en avslappnad och slö hemma kväll. Är man dock på humör för skum musik och dessutom har en benägenhet att röja stenhårt är det här fullkomligt lysande. Början till det som skulle komma är superb och sagan Korn har som ni säkert vet tagit sig igenom många kapitel ännu. Spänningen fanns där från första sidan.