Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Lily Allen
Way Out West, Göteborg
2009-08-15
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2009-08-17
Hemsida: www.lillyallenmusic.com

Liksom Beirut har Lily Allen varit bokad till Way Out West tidigare, men liksom de förstnämnda så var 2009 året då det klaffade för den brittiska r´n´b-poppärlan. Jag har varit smått förälskad i Lilly Allen sedan hon släppte senaste skivan ”It’s Not Me, It’s You” och nu står hon framför mig och ska avsluta festivalens största skådeplats. Att just hon får avsluta tycker jag är lite oväntat, men väldigt kul. Fantastiskt, denna företeelse som kallas festival.

Inleder gör Lilly Allen med Everyone’s at it och även om rösten ligger för lågt i volym, så är det svängigt och bra. När jag ändå är inne på området ljud, tog dess tekniker en kvällsfika? My Bloody Valentine hörde jag inte ett ord av och även här är sången inledningsvis väldigt tyst. Först halvvägs in i tredje låten händer något och det låter betydligt bättre. Oavsett verkar den massiva publiken, festivalens kanske största, uppskatta den översminkade och underklädda engelskan.

Jag tänker på när Robyn stod på samma plats igår, för hon tar in hela scenen på samma sätt. Väldigt mycket energi och ordentligt med bitska texter. Mycket ös på scen och rätt bra respons i publiken, om det så beror på berusande substanser eller på glädje. Bandet spelar bra och gör låtarna rockigare än på skiva, vilket jag tycker fungerar alldeles utmärkt. Musiken är bra även i de lugnare partierna, med en sångerska som sätter sig ned vid scenkanten. Därefter är det tillbaka till dansgolvet, med mer och mindre kända partylåtar. Britney Spears Womanizer är dessutom ordentligt mycket bättre med brittisk accent.

Publiken blir glesare efter hand men det beror nog mest på att ett annat partyband, Teddybears, ska gå på en annan scen. Jag tror inte att det beror på att Lilly Allen har misslyckats, eller så vill jag inte tro det. För jag kan själv inte se mig tröttna på den här musiken, särskilt inte i den här upphottade versionen. Spelningen är väl i ärlighetens namn inte fantastisk hela tiden, men alltid riktigt bra. Om inte annat är det underhållande att höra det ekande ”Fuck you very, very much” bland besökarna i Slottsskogen. Avslutande Not Fair får marken att gunga under mina fötter och blir precis en så explosiv avslutning som jag hoppats på.

Foto: Erik Lindgren