Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Jonathan Johansson
Emmabodafestivalen
2009-07-30
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2009-08-02
Hemsida: www.jonathanjohansson.se

Jag skrev om Jonathan Johansson nyligen när han spelade på Siestafestivalen. Men det var en recension av ett mindre antal låtar och skulle därför kunna uppfattas som lätt orättvis. Jag vill ge honom en ny chans och slår mig därför ner i en campingstol en bit från scenen.

Redan en stund in i andra låten kan jag inte låta bli att dra en hemsk parallell till Jan Johansen (ni vet han med Melodifestivallåten Se på mig), och det är inte på grund av likheterna i namnen. Rösterna och de två artisternas sätt att sjunga, raspigt blandat med falsett, rör sig i samma område (vad är det för referenser jag har?). Som tur är känns Jonathan Johansson med band både bättre och tyngre. Lätt rockig pop där influenser som Bruce Springsteen är givna.

Tredje låten verkar vara ”halvt lånad” från I still haven’t found what I’m looking for av U2. Nåja, bättre att ta från de rika brukar det ju heta. Sedan kommer dock Tears For Fears Everybody wants to rule the world i ny kostym och jag börjar fundera lite på om mannen på scen möjligen är översättare eller möjligen omtolkare. Artist får epitetet ändå bli den här gången eftersom han gör sin egen grej av influenserna. Även om jag tycker att han går en bit över gränsen emellanåt. Musiken är liksom sången behaglig, taktfast och utan några excesser. Liksom på Siesta tar det extra fart, både på band och på publik, först i En hand i himlen. En låt som enligt mellansnacket spelades inne på Spy Bars VIP-rum samtidigt som Johansson själv nekades inträde där. Bara för att man är artist får man inte komma in var som helst inte.

I slutet av spelningen reser sig många i publiken och går iväg, för att Parken snart ska gå på en annan scen, för att det börjar stänka lite eller för att de helt enkelt tröttnat. Jag sitter kvar i stolen och tycker att spelningen är okej. Lite bättre än det jag hörde för ett par månader sedan, men inte så mycket mer. Jag imponeras bara av den originaltrogna covern (och den här gången är det faktiskt en regelrätt cover) av Springsteens Dancing in the dark. Det är frågan om jag kommer att ge Jonathan Johansson en tredje chans, men det brukar man ju göra.

Foto: Erik Lindgren