Joyzine

[stäng]

Krönika

Julskiva och julskinka

Jag hatar julen. Ingen revolutionär åsikt förvisso, jag känner många som hatar julen, men för mig är julen endast förknippat med stök och bök.

Är det inte svindyra tågbiljetter för att transportera sig land och rike runt för att träffa nära och kära, så är det till att trängas med folk i trånga affärer bara för att köpa julklappar till min till synes ständigt expanderande familj. Men visst, jag får skylla mig själv. Det kommer knappast som en överraskning att det är jul i år igen, jag borde ha bokat mina biljetter i god tid och fixat mina klappar innan allt bara blev besvärligt. Dessutom ska det recenseras julskivor så det står härliga till, för att fira denna hemska högtid har jag även blivit ombedd av herr redaktör att skriva en julkrönika. Vad skriver man då om i en julkrönika som ingen annan har skrivit om tidigare och som ändå inte låter klyschigt? Självklart kan jag inte gnälla på julhandeln och all pengafixering, det är att göra det alldeles för enkelt för mig, och det vore bara futtigt att gnälla på vad västerländernas högtider har kommit att reduceras till. Fast då är vi återigen inne på pengar.

Istället ska jag analysera fenomenet ”julskiva”, men utan den uppenbara ekonomiska aspekten. Varför gör man en julskiva egentligen? Vilket syfte har den? För det första är det skillnad på julskiva och julskiva. Det finns två kategorier, de seriösa och de oseriösa. Det går inte att jämföra Bing Crosby med Barbados-Magnus, de lirar inte riktigt i samma liga. Men varför är det just runt juletid som det produceras ett så hiskeligt stort antal specialskivor? Det verkar som om varenda artist i hela världen någon gång måste ge ut en julskiva. Jag menar, Twisted Sister (”A Twisted Christmas”), Billy Idol (”Happy Holidays”), Richie Blackmoore (”Blackmoore Nights – Winter Carols”)… varför? Jag fick nyligen ett ett e-mail från ett australiensiskt skivbolag som gjorde promotion för ett av deras punkand, som bara råkade ha spelat in en julskiva lagom till jul. Det följde med ett litet best-of-clip och det lät precis som ett punkband som lirar julcovers, för jävligt med andra ord.

Sedan finns det de som gör det med stil. Jag kan tycka att det finns en tjusning att höra Loa Falkman sjunga Gläns över sjö och strand, det finns någon magiskt i Jan Malmsjös röst och Sofia Karlsson gör en stabil insats på nysläppta ”Jul i folkton”, där julen tolkas i former av folkmusik. Men det svarar ändå inte på frågan varför just julskivor? Varför är det ingen som spelar in en påskskiva? En vårdagsutjämningsskiva? Ett balladalbum till hyllning av årets kortaste månad februari? En punk-Bar Mitzvahskiva? Möjligheterna är oändliga.

Det där med påsken är ändå inte så långsökt, påsken handlar ju också om Jesus och hans bravader. Tänk om någon skulle spela in en nationaldagsskiva, det skulle bli ett ramaskri, nazister och rasister är de allihop! Det verkar som om det finns något annat som gör julen sådär… julig. Det verkar som om det finns något mer än att bara springa och trängas bland folk i trånga affärer. Det verkar finnas något mer än att muttra över att SJ är ett statligt ockerbolag, och det verkar finnas något mer än bara pengar när det kommer till julen. Även om det är svårt att tro ibland. Kanske manifesteras detta i att det också finns ett sug efter artister som kan sätta ord och musik till denna odefinierbara känsla? Jag erkänner, vi hade städdag här hemma för ett tag sedan, och visst sjutton gick det lite bättre, och visst var det lite roligare, när vi laddade musikspelaren full av julmusik. Det infann sig rent av en mysig liten julstämning. Det ska liksom bara vara julmusik när det är jul. Julskivan är minst lika klassisk och traditionell som julskinkan. Båda tas emot med samma iver. Inte för att jag har ändrat åsikt om julen, jag bara säger att det ibland kan vara lite mysigt med julmusik. Rätt sorts julmusik.