Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Lars Winnerbäck
Med solen i ögonen, 1998
Skivbolag: Universal
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 1999-01-01
Hemsida: www.winnerback.net

Nej, jag har inte solen i ögonen, jag har tårar i dem istället, närapå i alla fall. Mannen - för så får man väl titulera honom nuförtiden - från "Stångåstaden" vet precis vilka strängar han skall spela på och vilka ord han ska betona för att lyssnaren ska bli hänförd och det utnyttjar han till fullo på den här skivan.

Året är 1998 och Winnerbäck är 22 år gammal, han har redan två skivor bakom sig och en ny inspelning står för dörren. Det som från början var visor har fått ett lite mer poppigtsound och texterna som var briljanta redan från början har tagits ännu ett steg närmare himlen. Med sig in i studion tar Lars ett helt koppel med musiker. Bland dem märks namn som Idde Schultz, Stefan Sundström och Johan Johansson. Den sistnämnde har till och med skrivit musiken till en av de elva låtarna och producerat hela alstret. Andra namn man direkt lägger märke till är Christian Edgren som mixat hela skivan (han har bland annat jobbat med Charta 77, Dia Psalma, DLK och Coca Carola) och violinisten Sara Edin (vem har inte njutit av Dia Psalmas förtrollande fiolslingor?). Man kan inte säga annat än att förutsättningarna för den här skivan var allt annat än dåliga.

Till allt det uppräknade ovan skall ni lägga Winnerbäcks säregna röst och den inlevelse han har när han sjunger. Han kan helt enkelt inte misslyckas (det vidhåller jag även efter den fjärde plattan som vid det här laget finns i butikerna). Ljudbilden är kompakt och luftig på samma gång och bakom Winnerbäck kämpar orglar mot stråkar och tamburiner mot lätt distade gitarrer. Det som skulle ha kunnat bli stökigt blir istället en fantastiskt harmonisk popsymfoni. Stundtals drar det lite åt jazz-hållet och då och då väljer herr Lars att gå tillbaka till sina rötter och köra med visstuket.

Det går (som jag så ofta brukar skriva om Winnerbäck) inte att plocka ut någon speciell favoritlåt från plattan men det finns en låt som är lite speciell. Namnet på den är Att fånga en fjäril och den skiljer sig ganska drastiskt från plattans övriga melodier. Kompet består av några gnällande gitarrtoner och en trumensemble som ger lite tunga ljud ifrån sig. Sången sköts inte enbart av Lars själv, här gör han en duett med Idde Schultz och det finns inget annat ord att beskriva det med än mäktigt. Deras röster passar ypperligt till varandra och trots den avskalade musiken infinner sig den välbekanta känslan i magen som säger, åh vad bra!

Jag skall avsluta det här fort för att inte bli långrandig med alla superlativ. Det är bra, det är väldigt bra, det är helt enkelt bäst!