Joyzine

[stäng]

Krönika

Årets bästa 2013 enligt Mikael Mjörnberg

2013, det är året då jag i musikens ledband på jakt efter kickar och stunder av känslomässiga explosioner trotsat regn, gått genom kärleksdimmor, battlat rasade bilar och försenade tåg för att ta mig till scenerna. Jag har sovit i en parkerad bil i Gävle, trängts med över 50 000 likasinnade på Bråvalla, golvats av favoriter på Metaltown, kräkts bakom bänkar och från en bro i Huskvarna, installerat en filial i hufvudstaden och börjat gå på allt fler konserter i dess lokaliteter.

Men framförallt har jag lyssnat och lyssnat och lyssnat på musik.

Med det här resultatet.

Årets upptäckt: Ron Pope
Herrn med sammetsrösten är väl egentligen som vilken singer/songwriter som helst. I alla fall för många åhörare. Men inte för mig. Jag fastnade direkt för mannen som av oförklarliga anledningar opererat utan för mina ramar tidigare och jobbade mig snabbt tillbaka genom diskografin. En skattekista av smäktande, emotionell popmusik där röst och musik blir ett med texterna och där det när man väl har börjat lyssna är oerhört svårt att slita sig. Ron Pope var årets musikaliska upptäckt i det Mjörnbergska hemmet 2013, inget snack om den saken. Spelningen på sommarens Bråvalla satte liksom pricken över iet för det.

Årets festival: Bråvalla
Några år av ivrig väntan fick slutligen kulminera i en riktig höjdarfestival. Jungfrufärden för Bråvalla festival hade naturligtvis sina barnsjukdomar (inte minst köer precis överallt), men 52 000 åskådare fick uppleva magiska konserter, med magiskt ljud och en försmak av vad som komma skall. Bråvalla har alla förutsättningar i världen att växa till ett riktigt festivalmonster och eftersmaken efter det första året är så god att längtan till nästa sommar redan nu är snudd på olidlig.
Krönika 1 från festivalen: Länk
Krönika 2 från festivalen: Länk

Årets konserter, numrerade, men inte nödvändigtvis rangordnade i någon specifik ordning.

Årets konsert 1: Slipknot, Metaltown, Göteborg
Det är svårt att riktigt veta vad man ska förvänta sig när man sett ett band några gånger och kvaliteten varierat från lysande till slentrian. Slipknots headlinegig på Metaltown var precis ett sådant oskrivet kort. Kanske var det just därför glädjen blev så stor när amerikanerna exploderade i ett inferno av ett skogstokigt, tygellöst metalmangel där känslorna satt utanpå overallerna. Inte minst hos allsmäktige frontmannen Corey Taylor. Att trumslagaren Joey Jordison efter detta valt att hoppa av skeppet gör att sommarens spelning framstår som om möjligt ännu viktigare.
Mer om Slipknot-konserten:Länk

Årets konsert 2: Korn, Metaltown, Göteborg
Två gamla favoriter från ungdomens glansdagar på samma festival, som hedaline varsin dag. Metaltown i somras hade sina poänger minst sagt. Slipknot bjöd till så det gungade ordentligt på galoppbanan och Korn ville inte vara sämre kvällen därpå. Återförenade med gitarristen Brian ”Head” Welch visade gruppen spelglädje som de aldrig haft tidigare och radade upp hits med en pondus som om de fortfarande var unga och arga. Kvällen blev lika överraskande som glädjande och talesättet gammal är äldst fick plötsligt en ny innebörd.
Mer om Korn-konserten: Länk

Årets konsert 3: The Gaslight Anthem, Bråvalla
”Här har vi festivalens i särklass mest magiska ögonblick. Jag är en sur, härdad, ganska blasé cyniker, jag har inga problem med att medge det. Men när Brian Fallon och hans orkester plockar fram hit på hit på hit, gör covers på Ramones och Misfits och hivar fram ytterligare en handfull hitar (alla låtar den här kvällen är hits!) då bränner de naiva glädjetårarna i ögonvrårna. Då talar musiken så direkt till hjärtat att jag vill gå sönder, explodera och bara omfamna livet med allt vad det innebär på samma gång. Det är så vackert att de pretentiösa beskrivningarna inte är i närheten av att göra ögonblicket rättvisa.”

Det var vad jag skrev i krönikan (som ni hittar under punkten Bråvalla ovan) efter The Gaslight Anthems framträdande i somras. Jag tror det summerar tillställningen ganska väl.

Årets konsert 4: Bastille, Fryshuset, Stockholm
Det var en typisk sådan där kväll när det mesta på det personliga planet var pest, men där kraften i britternas liveframträdande ändå ställde allt till rätta och satte välmående i varenda por i kroppen. En lång rad av hits, mustigt framförande med dundrande slagverk och melodier som krävde sin väg hela vägen in i själen. Det är en av alla de konsertstunder som jag hade ynnesten att uppleva under året som jag håller varmast när boken ska stängas om 2013.
Mer om Bastille-konserten här: Länk

Årets konsert 5: Biffy Clyro, Berns, Stockholm
Det var söndagskväll, men Berns fylldes till sista plats och Biffy Clyro klev upp på den trånga scenen och exploderade i uppdämda aggressioner och mörbultande vacker rockmusik. När skottarna återvände till hufvudstaden ett drygt halvår senare levererade de en bra konsert, men i jämförelse med den här magiska kvällen i mars stod det sig slätt.
Mer om Biffy Clyro-konserten: Länk

Årets konsert 6: The Sounds, Flygeln, Norrköping
Vissa kvällar överraskar mer än andra. Att The Sounds kan leverera potenta livespelningar är inget nytt, men att de skulle gå upp inför ett glest Flygeln (runt 400 pers i en lokal som rymmer 1500) och leverera som om det gällde livet var lika oväntat som väldigt glädjande. The Sounds öppnade med idel hits och jobbade sig uppåt och uppåt och uppåt därifrån. Hänförande är förmodligen ordet ni söker.
Mer om The Sounds-konserten: Länk

Årets låt: Lars Winnerbäck – Skolklockan
Handen på hjärtat, den där ”Hosianna”-plattan som Östergötlands främste dysterkvist levererade i år var en ganska ojämn sak. Men den innehåller en fantastisk pärla. I Skolklockan träffar Lars Winnerbäck rätt med allt från melodi och text till arrangemang och avgrundsvackra körer. Jag smälte fullständigt för låten, förstå då besvikelsen när han trots att åtta av tio låtar från skivan spelades lyckades utelämna mästerverket vid turnépremiären i Cloetta Center.

Årets mest sönderspelade låtar 2013
Jag gjorde en playlist. Inte nödvändigtvis med låtar som släppts under året, snarare tvärtom, men som gått på osunt mycket repeat i undertecknads anläggningar det här året. Det är låtar som jag i perioder av olika anledningar spelat till det absurdas gräns under året som passerat och som jag fortfarande älskar innerligt.

Således, årets mest sönderspelade låtar 2013: