[stäng]

Deptford Goth Youth II (ep), 2011 Skivbolag: Merok Records Av: Alexander Hellgren Publicerad: 2011-11-26 Hemsida: myspace.com/deptfordgoth

---

På förhand är jag extremt peppad på den här debuten. Jag går igång lika mycket på beskrivningen ”Shadow gospel” som det faktum att bolaget Merok Records har band som Salem, Crystal Castles och Teengirl Fantasy under sina vingar. Men innan den här texten gått ner sig i referensträsket (det äckligaste träsket) så vill jag bara slå fast en sak. Ska du bara lyssna på en låt idag, låt det bli Deptford Goths Real love fantasy.

Bakom artistnamnet står Daniel Woolhouse, bördig från Deptford i södra London, som inleder ”Youth II” med orden ”I created love” i en avskalad ljudbild som svävar någonstans högt där uppe. I början så nära James Blake det är möjligt att komma, över en enkel basgång, men efter hand allt längre bort i ett högst eget universum. Trummaskinen gör entré och de elektroniska inslagen blir friare. Den ljusa sångrösten ligger i omgångar ovanpå musiken, under musiken eller någonstans däremellan, men är alltid närvarande. Det är inte deppmusik per se, men någon sol släpps knappast in. Real love fantasy kan vid en första anblick verka hoppfull, men när Daniel Woolhouse börjar sjunga ebbar den tanken snabbt ut. Ett fantastiskt musikaliskt hantverk, hänförande rent av, som liksom bara behövde kläs i döda rosor och melankoli. Är hoppet ute?

Det vore oerhört intressant att se hur någon försökte genrebestämma Deptford Goth, för han rör sig imponerande lätt mellan elektronisk pop, r&b och dubstep över de här fyra låtarna. Time innehåller egentligen alla tre och det är så att jag nästan får känslan av att artisten helt enkelt satt fingret i luften, känt av den musikaliska samtiden och mixat ihop den för maximal hipphetsfaktor. Men så snyggt som den görs här, ligger säkerligen mer eftertanke än så bakom. Titelspåret, avslutande Youth II kompletterar den variationsrikedom som trots de blotta fyra spåren ändå finns på skivan. Nu känns det som att hoppet är ute, för i den här världen har ungdomen redan på förhand förlorat.

Under tiden jag skriver den här texten tror jag att de fyra låtarna hinner ”Youth II” snurra ett tiotal gånger, jag tappar räkningen och blir förtrollad. Letar brister någonstans halvvägs. Ger upp. Längtar efter en hel skiva. Brittiska indierockband har aldrig känts så osmakligt som nu.

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:

Inga kommentarer