Recension - Skiva
Amy Diamond ler mot mig från ett tidningsomslag. Tidningen tycks heta ”Semester”. ”Pretentiöst”, tänker jag. Jag befinner mig på Nässjö Resecentrum, på väg hem från ännu en av sommarens festivaler. Jag är oerhört trött, blek, pank och i behov av vatten. För att få lite fart på mig själv slår jag igång min trogna iPod och börjar bläddra bland artisterna. Tummen stannar vid E:
Endless Shame. Bandet jag har undvikit alltför länge, dock av förståeliga skäl. Omslaget påminner om en scen ur Arkiv X och med låttitlar som
Slave,
Through the Gates och
The Day I Died tror jag att jag kommer bjudas på benhård metal. Men ja, mina fördomar krossas den här gången också.
Förstaspåret
Say a Prayer blandar
Peace Love and Pitbulls eller
Nine Inch Nails med
Depeche Mode-synthar på ett ganska spännande sätt. Till refrängen blir dock visan helt annorlunda; det låter som något som hade kunnat vara direkt hämtat från Idol. Utöver de redan nämnda banden låter skivan stundtals
Nightwish, andra stunder som
Larger Than Life med
Backstreet Boys. Visserligen är det ”inne” med eklektiska band just nu (
Yeasayer, Yeasayer, Yeasayer!), men Endless Shames smaklösa försök att stå ut från mängden avstår jag helst.
Tvärtemot vad många band av idag gör placerar Endless Shame sig själva i ett, eller flera, fack. ”Arenasynth”, säger de i en intervju med Kanal Lokal Skåne. ”Electronic/Alternative” beskrivs det som på den egna hemsidan. Och ja, ni förstår ju själva vad jag tycker: helt uppåt väggarna! Dessutom blev skivan nominerad till ”Årets synth” på den ”alternativa” Manifestgalan 2007. Vad kan man dra för slutsatser av det? Antingen släpptes det inga bra synthplattor förra året, eller så är juryn inkompetent.
Jaja, strunt samma. Musiken tystnar och jag reser mig från min bänk och tar ett sista ögonkast på Amy Diamond. En tanke far genom mitt huvud: Endless Shame och Amy är inte så olika varandra ändå. Kanske blir det ”barnstjärnan” som blir nominerad till årets Manifestgala.
Kommentera
Inga kommentarer