Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Pain Of Salvation
Scarsick, 2007
Skivbolag: Inside Out Music
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2007-02-13
Hemsida: www.painofsalvation.com

Pain Of Salvation har väldigt hängivna fans, det fick jag erfara senast jag recenserade en av deras skivor – ”Remedy Lane”. Jag delade ut en trea i betyg och skrev något om att skivan upplevdes som splittrad, men att gänget i sina bästa (lugna) stunder var alldeles lysande. Det rasslade till i mailboxen. I flera mail förklarade fansen vilken oduglig människa jag var och hur det egentligen stod till med Pain Of Salvations musikalitet och komponerande. Det var smått rörande hur de slöt upp bakom sitt favoritgäng. Frågan är dock om de kommer se med lika okritiska ögon på ”Scarsick”.

Pain Of Salvation har nämligen tillåtit sig att utvecklas ordentligt. Det har på de senaste skivorna funnits neometal-tendenser i gruppens progressiva rock, det är jag den förste att skriva under på. Men i de två inledande spåren på ”Scarsick”, titelspåret och Spitfall, tillåts dessa bitar att blomma ut totalt. Jag säger inte att det är rena neometallåtar, men blandat med sköna refränger och snåriga arrangemang bryter statiska riff och rent av rapverser igenom. Men det är bara början.

America är så nära en poplåt för radion pain Of Salvation kommer. Det glada anslaget och höga tempot får mig per automatik att dra paralleller till soundtracket från den underhållande dockfilmen ”Team America: World Police”. I Disco Queen går bandet ännu längre och låter 70-talsklassikern Born to be alive möta ett nutida Scissor Sisters. Det är precis lika galet som oväntat. Pain Of Salvation gör ordentligt allvar av det här med variation. Nog för att de alltid varit ett band som gjort det oväntade, men så här utmanande har de aldrig varit tidigare.

Och faktum är att jag faller fullständigt. Den där ostiga känslan som ofta omger progressiv rock saknas helt. ”Scarsick” är vital, levande och spännande. Avstegen från en från början tydlig formel är vad som gör plattan extra bra. Nämnda Spitfall kan vara det bästa orkestern någonsin klämt fram, både vad gäller melodi och attityd och Cribcaged är så bra en progressivt orienterad rockballad blir.

Jag tror bestämt att fansen kommer att följa med. Att det är just ombytligheten som gör att fascinationen för Pain Of Salvation är så stor. Dessutom är det ju så att bra musik är bra musik oavsett genre eller experimentgrad. Att hela bandet väsen är pretentiöst till bristningsgränsen är inget man ens reflekterar över så länge ”Scarsick” ljuder och förtrollar.