Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Sleeping Beauty
Pustervik, Göteborg
2009-02-21
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2009-02-24
Hemsida: www.sleepingbeautyrocks.se

Jag känner inget annat än ren beundran där jag traskar omkring i ett igensnöat Göteborg (snö som ska förvandlas till ett slaskinferno dagen efter), på väg mot min första anhalt innan kvällens releasefest med vännerna i Sleeping Beauty. Beundran för vadå? Beundran för att det återigen visat sig att hårt arbete och stålkantad ambition alltid lönar sig i längden. Jag känner även en vis dos av nostalgi. Ända sedan den gången då vi hamnade på samma historiakurs, Petter Seander och jag, har vi stötts och blötts i diverse olika, oftast musikaliska, sammanhang. Båda hade vi ambitioner, och båda har vi följt dem fast ändå med olika resultat.

Men nu har de fan i mig lyckats. De är förvisso inte Sveriges största band, inte än, men de har lyckats hålla sig kvar och de har framför allt lyckats att klättra uppåt i hierarkin. Efter enormt tålamod och stoisk envishet har de lyckats ta steget bort från de tidiga giggens sunkspelningar i hålor som Skövde och Borås till mer respektabla ställen som kvällens releasefest på Woody West, en av Göteborgs mest creddiga klubbar när det kommer till indiepop och altcountry (ett landskap där man definitivt hittar Sleeping Beauty).

Nu är det här inte första releasefesten jag är på med Sleeping Beauty, jag har tvärtom lyckats pricka in de flesta spelningar av vikt med parhästarna Seander/Liberg, duon som i grunden utgör Sleeping Beauty; så att det skulle bjudas på en hejdundrans energiurladdning var jag beredd på. Men frågan är om man någonsin kan vara beredd på Christopher Liberg, Göteborgs utan tvekan tuffaste basist och en permanent del i det entourage som omger de sovande skönheterna. Som en gammal fornlämning från det glada 70-tales Los Angeles – tänk Easy Rider (fast på vanlig cykel) – röjer denna Liberg jr mest av dem alla, trots att han knappt får plats på scenen. Bara det gör hela min dag.

”City Lights” heter så den andra fullängdaren, en betydligt popigare uppföljare till ”Embrace”, den något spretiga debuten från de glada Göteborgarna som kom för två år sedan. Nyckelordet är återigen utveckling, progression. Det verkar inte finnas någon gräns alls för snillrika arrangemang och vansinnigt snygga körer när det kommer till dessa två herrar. Och att orkestern tydligt närmat sig mer det indiepopiga sound som vissa hävdar är så karakteristiskt för Göteborg, ja, det är knappast något minus i min bok.

Vad som däremot är ett litet minus ikväll är inramningen och längden på spelningen. Visst är det lite väl knapert att bara spela en halvtimma på sin egen releasefest, framförallt när man nu har två fullängdare i bagaget. Giget hinner ju knappt böja innan det är slut! Detta utan att en hel uppsjö av favoritlåtarna hinner spelas. Och sedan, jag vet inte riktigt, men det är något som saknas. På de tidigare releasefesterna bandet har hållit, oftast med mycket pompa och ståt, har det funnits en förväntansfull, vibrerande nerv över hela tillställningen; den saknas idag.

Spelningen är över i ett nafs, och inte ens Petters Seanders vanligtvis så ironiska mellansnack är lika ironiskt som det brukar vara. Det känns som om bandet har lite för bråttom och istället för att njuta av kvällen bara rusar på för att få det hela överstökat. Kanske är det turnépreimärsnerver, kanske har insatsen höjts i och med det här släppet, jag vet inte riktigt, men jag vet att det finns minst en hel dimension kvar att uppleva när det gäller Sleeping Beauty.