Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Sleeping Beauty
City Lights, 2009
Skivbolag: Attaboy Records
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2009-04-29
Hemsida: www.sleepingbeautyrocks.se

Sleeping Beauty släppte 2007 sin debutskiva ”Embrace”. En skiva jag stått med i handen många gånger, men aldrig tagit mig för att undersöka närmare. Nu har det blivit dags för uppföljaren, och duon från Göteborg har kallat in en arsenal av musiker på allt från trombon till kontrabas.

Framför allt består denna uppföljare av rätt lättillgänglig pop, med tillräckligt mycket catchiga refränger för att kunna fastna på P3 Pops spellista under en stor del av sommaren. För somrigt känns det absolut. Alibi är en Hawaiidoftande och countryklingande, men framför allt semestrig låt. Musikaliskt är det som helhet inte olikt Deportees, fast i de mer americanaklingande spåren kanske än mer som Conor Obersts soloskiva från förra året. Mycket country, en hel del blås och så körer och trallande i var och varannan refräng. Bonusspåret The magnetic fields är till och med inspelad i anrika Sun Studios i Memphis. Något som känns symptomatiskt för ungefär halva den här skivan.

Den halvan varvas med rakare svensk indiepop, inte minst på första singeln City lights, som på dagens musikscen knappast skulle kallas för varken tidstypisk eller samtida. Under den sistnämnda typen av låtar vill jag bara slänga allt vad c-uppsatser heter i papperskorgen och ha min svenska, glada 90-talspop a lá Wannadies i högtalarna. Sitta i parken med öl och goda vänner, eller hyra en cykel och trampa ut till havet. Det ambivalenta intryck som skivan ger är förvirrande. Bandet verkar ha svårt att välja vilket musikaliskt ben man i första hand vill stå på. Att kombinera går ju alltid, men då med risken att resultatet blir mer splittrat. Som det blir nu. De lugnare spåren är vidare betydligt mer ointressanta, med ett stort och viktigt undantag för den vackra orgel- och stråkbaserade låten inspelad i USA.

Det finns en hel del positivt att säga om ”City Lights”, men där jag verkligen gillar 90-talsvibbarna känns det samtidigt som att det saknas något. Det lite råare och något smutsigare som jag uppskattar med den tidens musik, finns inte här alls. Istället är det väldigt snyggt och avrundat, för att inte säga överproducerat. Vilket är synd, för Sleeping Beauty har verkligen känsla för melodier och kan konsten att smycka ut dem alldeles lagom mycket med diverse instrument. Men just den där extra poleringen gör att musiken blir för hal för att riktigt fastna.