Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Palpitation
Emmabodafestivalen
2008-08-01
Av: Johannes Ådén
Publicerad: 2008-08-06
Hemsida: myspace.com/palpitationband

Palpitation låter meddela att en spelning på Emmaboda känns ”mer hemma än på Storsjöyran”. Publiken jublar, så klart. Vart jag än vänder mig ser jag gapande munnar och glittriga ögon; alla verkar helt begeistrade av Palpitation. Innan konserten trodde jag också att jag skulle vara det, på grund av det jag hört av dem tidigare, men allting blir bara ett platt fall live. Tråkigt att det bara är jag som tycker det.

Jag har tänkt gå och se Palpitation flera gånger ända sedan de beskrevs som ”nästa stora grej” i vintras, men det har aldrig blivit av. Musiken är så otroligt, otroligt bra och de två tjejerna som utgör bandet känns som människor som älskar att hålla på med musik. Ändå är jag inte nöjd.

Vad är det då som förstör? Sångerskans (jag har fortfarande inte lyckats ta reda på vad hon heter) mystiska, postpubertala stämma är tydligen roten till allt ont i Palpitation. Givetvis är det medvetet, men de målbrottsglidningar som hon gör med rösten känns bara enerverande och skadar musiken, då det mesta filtreras bort i min hjärna förutom just sången. Dessutom tror jag definitivt att låtarna hade gjort sig bättre med ett komplett band istället för förinspelade bakgrunder som det är nu. Som vanligt så hade gärna trumpetartjejen som var med i två låtar fått vara med under hela giget. Jag förstår inte varför alla band väljer att ha med blås på bara vissa låtar. Det är ju det bästa som finns!

Nähej ni, Palpitation känns ungefär som den där langosen jag åt i torsdags: flottig och illamåendeframkallande.