Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Mnemic
Passenger, 2007
Skivbolag: Nuclear Blast
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2007-01-30
Hemsida: www.mnemic.com

Det är svårt att få grepp om mitt förhållande till danska Mnemic, men i grund och botten är det nog så att de är ett gäng som jag vill tycka bättre om än vad jag i själva verket gör. Debutalbumet ”Mechanical Spin Phenomena” var en allt för konstruerad historia som jag ogillade till en början, men sedan fått för mig är helt okej. ”The Audio Injected Soul” var betydligt rakare och fick omedelbart mitt gillande, för att sedan ganska snabbt tappa sin lyster. Och live visade sig orkestern vara energiurladdning, men utan älskvärda låtar.

Problemet med gängets futuristiska metal är att den är alldeles för krystad. Mnemic har många benkrossarriff som borde borga för fantastisk musik, men de krånglar ständigt till det för sig med invecklade kompositioner och överambition. Men framförallt försöker de skriva killer-refränger trots att de inte har förmågan. En refräng som ska vara nynnvänlig och medryckande, men inte är det är en direkt glädjedödare och i den fällan går Mnemic ofta. Ingen kan ta ifrån dem spår som Liquid och Door 2.12 från backkatalogen, men allt för ofta går de bet.

Ändå är mina förväntningar på ”Passenger” ganska höga. Innerst inne visste jag nog att besvikelsen lurade runt hörnet, men förhoppningen fanns där. Fakta: ”Passenger” är om möjligt ännu mer krystad än tidigare ansträngningar och det beror inte på den nye gaphalsen Guillaume Bideau. Killen som hoppade av Scarve och tog över som frontman efter att lysande Michael Bøgballe lämnat skutan och M.A.Ns Tony Jelencovich misslyckats med att fylla hans kostym, sjunger riktigt bra. Han skriker med oerhört behärskad aggression och har, trots att han ibland tenderar att låta som en amerikansk collegerockare, en välsmord sångpipa i de sliskigare partierna.

Problemet är faktiskt ännu större än tidigare. Mnemic har inga tilltalande låtar. Hela ”Passenger” är ett virrvarr, ett staplande av crunchiga riff, taktvändningar och gapskrik. Och mitt i allt försöker ensemblen smyga in små melodikrokar som inte alls fäster. Refrängerna är alldeles för sökta och rycker inte alls med sin lyssnare.

Det finns bara en regelrätt hitlåt. Förstasingeln Meaningless skiljer sig ordentligt från resterande material med en POD-minnande refräng och Disturbed-muttranden. Den är förmodligen skriven med förhoppning om att slutligen slå sig in hos MTV och är egentligen en ganska bra låt. Men det känns inte rätt att den kommer från Mnemic. Den är alldeles för lismande. Inte alls i närheten av bandets enda riktiga metalhit Door 2.12.

Jag vill tycka bättre om Mnemic, men de bevisar ytterligare en gång att de inte riktigt räcker till. Inte ens en fläckfri produktion kan dölja det. Att det i pressmaterialet pushas stenhårt för att det tredje albumet är det viktigaste i ett bands karriär och att Mnemic nu kommer att slå igenom stort är ganska ironiskt när ”Passenger” är bandets sämsta album hittills.