Joyzine

[stäng]

Krönika

Pop i topp pop

Independent. Smaka på det ordet. Väg det på tungspetsen och säg mig sedan vad det betyder, för dig. För mig betyder det självständighet. Självständighet att välja. Självständighet att inte behöva välja. Men vad betyder ordet indie? Denna märkliga avart och detta överanvända prefix? Fortfarande självständighet?

Vad är en indiemänniska förresten? Vissa skulle säkert säga att det handlar om en ovilja att vara som alla andra, att sticka ut, att gå sin egen väg och dissa allt som andas Idol och Melodifestival. Att var originell. En indiemänniska föraktar allt vad fabricerade skönhets- och könsideal heter. En indiemänniska har stil ändå. En alternativ stil. Bättre koll än alla andra mainstreammänniskor.

Hur är det med musiken då? Vad betyder egentligen indiepop, indierock och vad lyssnar en indiemänniska på? Absolut inget som spelas på NRJ eller Mix Megapol, nej för sjutton gubbar, obskyra webbaserade radiokanaler (helst från Kanada) ska det vara. Det kan också handla om att surfa runt på diverse musikaliska bloggar, finkamma Last.fm och bränna blandskivor till varandra. MTV suger medan Musikbyrån har koll. Myspace är den nya revolutionen som alla visste skulle komma tillslut. Debaser, Sticky Fingers och KB är ställena att gå till, om det inte finns några intressanta svartklubbar i närheten förstås. Jag hittar fler och fler karakteristiskor för indiemänniskan, men kommer jag närmare definitionen av indie? Definitivt! Faktum är att jag ska sticka ut hakan ordentligt. Indie är ett ord, ett begrepp som går att definiera hur bra som helst – Mainstream.

Det finns en populär indiepopklubb som fixar spelningar ett par gånger i månaden i Linköping. Övriga dagar i månaden är stället ett populärt tillhåll för stadens ständigt växande hord av studenter, ett typiskt sjaskigt fredag-lördagställe med billig bärs och taskig musik på dansgolvet. Indiepopklubben ska definitivt ha all credit för att de lyckas dra dit en hel del intressanta band, men den fungerar även alldeles utmärkt som observationsplats för indiemänniskans alla nycker och beteenden. Men hur var det egentligen med indiemänniskans krav på originalitet och den alternativa stilen?

Converseskor, Cheap Mondayjeans, randig tröja, prickig kjol, diadem, slips, kajal, snelugg, burrigt hår, rutig skjorta, H&M, JC, Yap…. Känns detta igen? Hur många poster har du redan bockat av på din lista? Jag har bockat av fem. Även om mina converseskor snart kommer att få återvända till de sälla jaktmarkerna, sju Hultsfredsfestivaler och två Arvikafestivaler har de genomlidigt. Kommer att krävas mycket silvertejp i år. Poängen är att indiebegreppet lider av precis samma problem som punken gjorde när den slog igenom i samband med Sex Pistols och The Clash i början av 70-talet. Viljan och argumenten för att vara säregen och unik leder till anonymisering inom gruppen, där den originalitet som till en början band samman gruppen blir till en slentrianmässig standardisering som är så långt bort från originalitet man kan komma.

Indiemänniskan är inget undantag. Vi styrs förvisso av något annorlunda premisser, men visst finns det en dresscode och visst finns det vissa band och viss musik som anses mer indie än andra. De som lirar i dessa indieband måste givetvis också se indie ut. Annars är det inte indie. Svårt och djupt ska det helst också vara (därav mitt favorituttryck ”indiesvår”). Självklart finns det också en viss segregerig inom indiesfären, det finns de som följer indiemodet slaviskt, medan det finns de som tar det lite lättare på det hela, men kom inte och säg att indie betyder originell. För mig betyder independent fortfarande självständighet. Självständighet att välja Självständighet att inte behöva välja. Indie däremot, är bara larvigt.