Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Backyard Babies
Total 13, 1998
Skivbolag: BMG
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2000-01-01
Hemsida: www.backyardbabies.com

Grabbarna i Backyard Babies kommer som bekant från Nässjö och det här är deras hittills mest omtyckta album. Det är kritikerrosat och har sålt i många ex.

Som titeln antyder innehåller albumet 13 spår och jag kan inte påstå att det är något av dem som är dåligt, snarare tvärt om, här finns hur många potentiella hits som helst. Skivan inleds med låten Made Me Madman där Dregen går loss något enormt med wouwa-pedalen redan i introt. Bättre start kunde skivan inte fått. Att andra spåret U.F.O Romeo är plattans sämsta gör dock att stämningen sjunker något (härmed inte sagt att U.F.O Romeo är en dålig låt.). Men den förlorade stämningen återfinns snabbt när plattans bästa spår Highlights brakar löst som nummer tre. På den låten är Dregen i högform och spelar en trevlig liten slinga. Dregen ja, han är helt superb på hela albumet med sin gitarr och man kan verkligen förstå varför han har blivit så populär runt om i världen. Nicke Borg spelar bra kompgitarr och framför allt har han en enorm sångstämma, han låter hur aggressiv som helst när han tar i. Peder Carlsson verkar älska sin virveltrumma för den använder han stenhårt på varenda låt. Den ende som är något tillbakadragen är basisten Johan Blomquist, men vi vet om att han också kan sina saker ordentligt.

Plattans lugnaste låt är Eightballed men man kan inte påstå att det är en överdrivet lugn låt, snarare halvösig, ingen riktig ballad precis. Det är dock en av de allra största höjdpunkterna på skivan. Spotlight the sun är en annan som man inte gärna håller sig ifrån. På den körar Dregen på ett mycket bra sätt, han har en röst som låter sorgsen på något sätt. Get Dead, Ghetto you och Let´s go to hell är också låtar som för öronen att smälta. För att inte tala om spännande Subculture Hero.

Totalt sett kan vi ju säga att det är ett otroligt bra album, ingen låt är direkt dålig och det finns några extremt bra sådana. Dregen spelar så att fingrarna ryker och de andra hänger på i högt tempo. Det enda som är lite negativt med den här skivan är att den innehåller just tretton högfrekventa låtar. Man får aldrig en chans att koppla av, fullt ös hela tiden. Det blir lite tröttsamt i längden. Hade det funnits med en riktigt bra ballad hade det blivit en femma men nu finns inte det och då blir det en mycket stark fyra.