Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Backyard Babies
People like people like people like us, 2006
Skivbolag: SonyBMG
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2006-05-23
Hemsida: www.backyardbabies.com/

När jag intervjuade Dregen för några veckor sedan gnällde han lite över att det var så typiskt svenska journalister att skriva att Backyard Babies låter vuxna på nya given ”People like people like people like us”. Att sådana skriverier enbart beror på att vi i Sverige vet för mycket om bandet och dess ålder. Jag tror bestämt att Dregen ville tro lite väl mycket om sig själv och sitt band. För låter inte Backyard Babies vuxnare den här gången vet jag inte vad jag ska kalla det.

Borta är den slimmade ljudbilden från de två senaste skivorna ”Making enemies is good” och ”Stockholm Syndrome”. Men låtarna som återgången till det stökigare rockljudet klär är långa stunder trötta, rent av mätta. Jag saknar redan från start den där glöden och explosiviteten som alltid varit bandets signum. Backyard Babies måste blöda för sin musik för att den ska funka, inte som här, kompetent framföra den lite lagom laidback.

Det går inte att undgå att höra en viss stagnation här. Om Backyard Babies inte låter vuxna, låter de i alla fall trötta. Så här lamt ska inte ett band som knarkat som tokar och hela karriären levt med posörflaggan högt låta. Speciellt inte när det är Hellacopters-bekante Nicke Andersson som suttit i producentstolen.

Ger man upp den romantiska tanken om att Backyard Babies ska vara ett häftigt rockband finns det dock en del godbitar att hämta från plattan. Här finns flera låtar som passar bra i den snällare ambitionen. The mess age (How could I be so wrong) och I got spades lånar från bandets förflutna och blandar med en mer laidbackattityd. Vassast är det dock i ytterst sparsmakade Roads. En Hellacopters-minnande melodi som inrymmer en hel del känsla och nästan gränsar till att vara en ballad.

Jag vill inte alls låta insnöad och säga att Nässjö-herrarna inte får lägga om sin stil. Men gör de det blir det lite tramsigt när de försöker leva kvar i sin gamla image. Dessutom tycks de inte helt hemma i den låtskrivarformel som de mer och mer gått mot. Vissa av låtarna på ”People like people like people like us” är riktigt tråkiga. Backyard Babies är helt ofarliga. Det som räddar skivan är att det som är bra fortfarande håller god klass. Och det materialet hittas företrädelsevis mot skivans slut.