[stäng]

Årets bästa 2011 enligt Sebastian Norling Rauhala

Under december, hela vägen fram till nyår listar redaktionen på Joyzine.se de bästa skivorna och musikhändelserna från året som gått. Pop trängs med rock och metal med hiphop när våra skribenter tycker till om vilka som komponerade den bästa musiken, gjorde de bästa konserterna och utmärkte sig i övrigt under 2011. Idag presenterar vi Årets bästa enligt Sebastian Norling Rauhala.

1. The Haunted – Unseen
En ny platta med The Haunted kanske inte gör alla glada (i synnerhet fansen har förtvivlat undrat vad ”deras gamla favoritband” egentligen håller på med nuförtiden), men en ny platta med Göteborgsthrasharna lämnar i alla fall inte någon oberörd. Redan i början av karriären visade de att de spöade sina konkurrenter när det gällde att lira tvåtakts-thrash. Nu visar de istället att de även är mästerliga musiker på så mycket mer. ”Unseen” är beviset på det. Svänget i No ghost, visslingarna i outrot på den sköra The Skull, Peter Dolvings psykosvrål och de larmande riffen i The City, Per Möller Jensens flyhänta trumspel… Detta är ett modigt statement från ett band som inte bryr sig om åsikter från vare sig kreddmaffia eller old school-puritaner. Melodi, aggressivitet och sväng som samspelar i perfekt harmoni och som resulterar i ren magi.

2. In Flames – Sounds of a Playground Fading
In Flames må spelas mer på radion och ha fler guldskivor än kollegorna The Haunted, men båda banden har fått kritik för att den musikaliska utvecklingen gått åt ett enligt fansen mindre önskvärt håll. Särskilt In Flames, då Jesper Strömblads avhopp sågs som ett säkert tecken på att nu slutar In Flames vara death metal-bandet som gjorde ”Whoracle” och ”Colony” för att istället bli Bandit-kidsens favoriter.
Så fel man kan ha. De goa gubbarna har ännu en gång släppt en kanonplatta som med säkerhet står emot tidens tand och som kommer lyftas fram som praktexempel på bra musik när vi blickar tillbaka. Att den dessutom på kort tid sålt guld, att bandet gjorde två rosade Sverige-spelningar och nu ger sig ut på en klubbturné i vår är också ett bevis på att In Flames position som Sveriges största metalband är säkrad för lång tid framöver.

3. Sator – Under the Radar
Man kan luras av det olycksbådande skivomslaget, men Sator har nog aldrig låtit så levande och friska som på denna comeback efter några år under musikradarn (ursäkta ordvitsen). Tonen sätts redan på förstaspåret Your up gets me down, en pigg powerpop-karamell. Därefter blir det både blytunga smockor som Under the radar, naken bitterljuvhet i Wanted: Hope and pride before I die och AC/DC-sväng i Tonights the night.
Många är de band som angivit Sator som influens och som blev deras kronprinsar under första halvan av 2000-talet. När väl den svenska rockexplosionen hade lagt sig i takt med att The Hellacopters splittrades och Backyard Babies tog en lång paus, så reste sig Sator ur askan och visade vilka som är och förblir rockkungar i Svea Rike.

4. Graveyard – Hisingen Blues
Hajpade som få under det gångna året. Med rätta. Det hörs på skivan att man håller hårt i kopplet på Uncomfortably numb och The Siren, för när dessa verk framförs sent på kvällen på en festivalscen blir de till majestätiska och rytande bestar. Och när Graveyard får fläka ut sig i sinneskittlande jam på scen, är det av ren njutning man svänger med.
Bandet lyckas med att föra in sin Led Zeppelin-influerade rock in i år 2011 utan att låta kärleken till sina influenser ta överhanden. Det låter både tidlöst och fräscht och man vill genast odla mustasch när man hör Ain’t fit to live here.

5. Michael Monroe – Sensory overdrive
Gammal är äldst och så även för finska glampunkare. Det svänger i flera av låtarna mer än vad till och med Hanoi Rocks mäktade med under återföreningen. Konstigt vore det annars, när man har Ginger från The Wildhearts och New York Dolls basist Sami Yaffa (som även var med i Hanoi Rocks under 80-talet) på skivan. ’78 är rebelliskt ruffig rock, Got blood? är mer säkerhetsnål-punk än dagens alla skate-punkare ihop och Modern Day Miracle har ett riff som hade passat ypperligt som soundtrack till ett basebollträbeväpnat ligistgäng.

6. Work Of Art – In progress
Sverige kallas ibland för det näst mest amerikaniserade landet efter USA. Det är dock inte alltid dåligt, speciellt då vi precis som amerikanska band (ibland till och med bättre än dem) kan det här med att spela ”västkustrock” eller AOR. Work Of Art är ett av de mer lovande gängen. Den väldigt uppskattade debuten ”Artwork” från 2008 fick sin uppföljare ”In progress” i somras och även om den verkligen inte förändrar genren i grunden, så tillför den ändå pigg energi. The rain och singelsläppet The Great Fall (som i en rättvis värld skulle legat på A-rotation hela sommaren) med sina storslagna refränger med klatschiga gitarrer och feta keyboardväggar samsas med smäktande ballader som Once again och Until you believe. Lägg till Lars Säfsunds oemotståndliga pipa, så har ni en melodisk rock-macka som smakar mumma för fans av Journey, Giant och H.E.A.T.

7. Shining – VII Född förlorare
Man kan tycka vad man vill om Niklas Kvarforths livsfilosofier, men när han kanaliserar sina demoner i Shining är det inte konstigt att det ”känns” när man lyssnar på dem. Gruppen lyckas paradoxalt göra självdestruktivitet till något riktigt välljudande; det akustiska mellanpartiet i Förtvivlan min arvedel, George Thorogood-svängiga Människa o’ avskyvärda människa (lyssna på introt!)…inkorporerandet av piano (I nattens timma är ju för helvete en hel ballad!) och gästsång av Nordman-Håkan Hemlin är för Shining ett vågat grepp som uppskattas. Singeln har redan sålt guld, blir det Grammis år 2012?

8. Mastodon – The Hunter
Efter mastodonten (hoho!) “Crack the skye”, slopade Mastodon konceptformatet och knåpade ihop sin egen variant av ”kött och potatis” – metal. Black tounge och Spectrelight är musikaliskt mer raka låtar, även fast bandet fortfarande tillåter sig att experimentera med instrumenten och sinnena i stycken som Stargasm och The Hunter. Plus i kanten även för att bandet fortsätter låta alla medlemmar sjunga i någon låt, till exempel Creature Lives där trummisen Brann Dailor gör en klockren sånginsats på egen hand. Och även om denna kanske kan ses som Mastodons mest ”lättillgängliga” verk, så kompromissar de inte med sitt mästerliga musicerande.

9. Terrortory – The seed left behind
Det tog tre år att förlösa plattan, men när den kom så var det en trevlig present man fick. Melodisk death metal med små stråk av tidiga Opeth och karg Norrlands-atmosfär som socker på toppen.
De två gamla demolåtarna Concept: Anarchy och The soil turns red har biffat upp sig inför fullängdsreleasen, men bandet behärskar även döds-thrash som bevisas av The Haunted-minnande DeReign. Nu måtte väl resten av världen vara redo för Terrortory och göra att de inte fortsätter att vara enbart Skellefteås angelägenhet?

10. Von Benzo – Yes kids it’s true
Den rätt impotenta coverskivan och för sin droganvändning efterföljande Golgatavandring i pressen, gjorde att man fruktade att den mest talangfulla av Idol-vinnare skulle försvinna in i dimman som en pinsam föredetting. Som tur var tog Jay Smith sig samman och fick med sitt band Von Benzo ihop lagom till julhandelsdags en på samma gång tillbakalutad och hårdhudad rockplatta. Produktionen signerad Tobias Lindell innehåller både sleaziga barpianon i Tic Toc, mediekritik på singeln Radio och Velvet Revolver-rökare som Talkin’ to me. Det är inte en helt felfri skiva, men är ändock ett starkt bevis på att man inte ska räkna ut Jay Smith och Von Benzo i första taget.


Dessutom...

Årets långfinger
Gör man som Peter Dolving och släpper en bok med titeln ”Sieg Heil Svensson”, så är man verkligen inte ute efter att smeka någon medhårs. Fräna attacker mot kungahuset och svenskarnas flathet varvas med vidriga skildringar av Peter Dolvings hemska uppväxt. Den är livbojen i träsket av halvtaskigt skrivna rockbiografier som pumpats ut under året.

Årets ”vafan hände?!”
Metallica och Lou Reed gör en platta ihop. Säga vad man vill om Lou Reeds ”sångstil” och Metallicas senaste prestationer på skivfronten, men det här låter ju märkligt lovande och spännande. Hur blev resultatet? Tja… att James Hetfield sjunger ”I AM THE TABLE!!!” säger väl allt.

Årets guldmedaljörer
Skivförsäljningen är fortsatt stark, då både Hardcore Superstar och Shining (!) fått motta guld- och platinaskivor för lyckosamma singelsläpp. Men det tydligaste beviset på det, torde vara att Pain i höstas belönades med en guldskiva för ”Nothing remains the same” som släpptes år 2002 (!!). Så till de som påstår att det inte går att sälja skivor idag, tillåt mig att citera en låt från nämnda Pain-skiva: SHUT YOUR MOUTH!

Årets generösaste
Är man ett band som utan svårigheter fyller både Hovet och Scandinavium och som bestämmer sig för att köra en klubbturné bland de mellanstora städerna till våren, då är det värt en rungande applåd. In Flames har inte glömt bort sina fans runt om i landet. Jag själv bor en halvtimmes bilresa från Örebro så vi syns på Club 700 den 13 april 2012, kära Joyzine-läsare!

Årets historierevisionism
Hardcore Superstar släppte i år en best of-platta betitlad ”The party ain’t over ’til we say so: The best of 10 years with…”. Genast uppstod förvirring, för visst har bandet varit verksamma längre än så? På Nyhetsmorgon på TV4 förklarade Jocke Berg och Adde att tio år är perioden som de släppt skivor. Och visst, räknar de bort första skivan ”It’s only rock n roll” (som enbart släpptes i Sverige, medan den internationella versionen döptes om till ”Bad sneakers and a piña colada”) så är det en hyfsat korrekt tidslinje. Men bandet vågade visst inte inkludera mer än de pliktskyldiga örhängena Someone special, Shame, Liberation, Have you been around, Still I’m glad och Honey Tounge medan resten av skivan utgörs av nästan halva svarta plattan och halva ”Split your lip”. Det är smått komiskt av ett svenskt rockband att förneka sina första år lika hårt som Jan Myrdal förnekar folkmordet i Kambodja.

Sebastian Norling Rauhala 2011-12-10

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:

Inga kommentarer