Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Kaizers Orchestra
Arvikafestivalen
2006-07-15
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2006-07-18
Hemsida: www.kaizers.no

Zigenarrock/Zigenarpunk är för mig ett nytt uttryck, men det är så frontmannen i norska Kaizers Orchestra, Janove Ottensen, definierar sin orkesters musikaliska uttrycksform. Jag kan inte annat än hålla med. Tänk light-ska möter folkmusik från balkan med inslag av rytmiskt dunkande med släggor på gigantiska oljefat. Där har du Kaizers Orchestra. Musik som infiltrerar varje por i kroppen och gör det oerhört svårt att inte brista ut i dans direkt på stället.

Medlemmarna i orkestern vet också hur man gör en stilfull entré. Först in på scenen kommer organisten Helge Risa, för dagen iklädd en fin vit kostym och gasmask(!). Det ser väldigt lustigt ut på en man med rakad skalle för övrigt. Nästan lite Slipknot-varning fast på ett mer harmlöst sätt. När denne märklige man satt sig på plats bakom sin orgel kommer resten av bandet in och spelningen tar sin början. Snart nog uppenbarar sig bandets styrka, mannen bakom micken, Janove Ottensen. Med en på gränsen till homoerotisk charm och väl tilltagen scenkänsla styr denna norrman både publik och spelning precis dit han vill. Även om det tar en liten stund innan publiken är med på noterna och de frekventa mellansnacken.

Roligast är då Ottensen driver med tyskar. Efter att ha välkomnat svenskar, norrmän och danskar frågar norrmannen om det finns några tyskar på plats. Då några få börjar hojta till svarar Ottensen med att helt sonika be dem dra sin kos. Ett skämt förstås, ganska lamt, men det är per definition roligt att driva med tyskar.

Tillbaka till musiken. Nackdelen med denna typ av band och musik är att det kan bli lite för mycket av det goda. Kaizers Orchestra har löst detta genom att se till att det hela tiden händer något på scenen utöver själva musicerandet. Främst handlar det om detaljer. Mannen som kommer in med de nystämda gitarrerna är utklädd till Elvis till exempel, när organisten tar av sig gasmasken visar det sig att han har en gigantisk jättemustasch och hamrandet på oljefaten tillför även det en viss exotism (ytterligare en passning till Slipknot?).

När jag väl efter många tafatta danssteg lämnar gruset och dammet vid Vintergatan, för att påbörja den oändligt långa vandringen tillbaka till campingområdet, gör jag det med ett leende på läpparna, zigenarrock var inte alls dumt.